"Feberfrossan tvingar pappan ner under däck"

Arne Höök om feberns våndor

RELATIONER
Foto: Morgan Norman
Arne Höök är journalist och krönikör på Aftonbladet.

Ni har plats 84 i kön.

En vänlig röst talar, och efter en stund återkommer den:

"Ni har plats 76 i kön."

Tystnad.

"Ni har plats 63 i kön."

Det är med andra ord en helt vanlig dag på Försäkringskassans kundtjänst, och jag, kunden, vill veta hur jag som hederlig medborgare ska förfara när både jag och Eddie, 3, blivit sjuka samtidigt under min semester: Ska jag anmäla vård av barn, sjuk vuxen eller bådadera?

Efter någon timme är jag framme, försöker skämta: "Doktor Livingstone? ", men det går inte hem.

Inte min andra fråga heller.

"Jaa," säger kundtjänsten, "du får väl ringa din arbetsgivare. Om de går med på att du byter semestern mot tillfällig föräldrapenning."

"Finns det ingen regel?", säger jag.

"Nää" säger kundtjänsten.

Cristina, min kloka arbetsgivare, förklarar att kassan förstås helst vill att jag sjukskriver mig själv, för då får tidningen betala. Tar jag vård av barn får kassan betala.

Jag låter kassan ta stöten, och sedan leker jag och Eddie Svarte Petter i 39 graders feber, vi är välfärdens sjuka som ingen vill pröjsa för.

"HISSA SEGLEN!" ropar Eddie, som tror att Svarte Petter är pirat.

"Alright", rosslar jag, och försöker vifta med filten i soffan.

Vi hinner ta varsin rejäl romgrogg Mollipect innan skörbjuggen slår till ombord, och feberfrossan tvingar pappan ner under däck - till insikten att försäkringskassan ändå bara är en del i helvetet i att vara flunsasjuk med ensamt ansvar för ett lite mindre sjukt barn.

Resten av familjen åker skidor 65 mil bort.

Man lämnar inte sjuka barn på dagis.

Ingen barnvakt att ringa.

Mörker.

Och efter någon halvtimme, en mycket liten röst som bär fram ljuset.

"Pappa, vakna!"

"Jag sov inte" ljuger jag.

"Pappa, alltså, korv är kompis med kött!"

"Aha?" säger jag.

"Mmm, och gräs är kompis med löv!"

"Intressant. Och morot då?"

"Den är kompis med...GURKA! Vill du se min skorsten?"

Och medan vi inspekterar ett duplobygge som i höjd slår allt jag sett hittills, tänker jag att det är magiskt. För den här långa eftermiddagen leker Eddie själv i långa stunder, som han aldrig gjort förr. Han äter utan knot eller tjafs. Vi ser de mest miserabla barnprogrammen, "Aristocats" för åttonde gången, timmarna släpar sig fram och hör nog till de sämsta i mitt föräldraskap. Jag ligger i halvdvala i soffan och somnar både en och två gånger.

Och han är ett underverk, just den här dagen det lättaste barnet i världen.

På kvällen tänker jag att en treåring inte kan vara så klok. Och att jag ska ringa Försäkringskassans kundtjänst och fråga om jag kan kryssa i "Vård av sjuk far" i någon ruta, min grabb har varit värd långt mer pengar än jag.

Och jag tänker att det ändå finns en Gud som kanske bor i de små barnen, som gör att de hittar de ord som får en att skratta i eländet, vakna ur febern, orka ett varv till, och till sist, känna lyckan varm som honungste i bröstet.

Arne Höök

ARTIKELN HANDLAR OM