Min son blir ingen våldsman av krigslek

Brist på lek är allvarligare än att barn leker krig

RELATIONER

Pang! Pang! Pang! Eddie, 3, pekar med den torra, fnasiga pinnen och förklarar att den är just det: en pangare. Och nu är jag död.

Foto: Ulf Höjer
Arne Höök med sonen Eddie,3.

"Hur ska du då komma hem från dagis?" undrar jag.

"Vet inte!" säger Eddie. Och så pangar han mig igen.

Jag blir inte särskilt orolig. Min barndom var en orgie i krig, med arméer av plastsoldater inomhus och ute fullkomliga fältslag med låtsas-maskingevär: du är Rommel, jag är Montgomery!

Antalet döda och sårade var oändligt.

Sedan ett par decennier är den leken utrotad, den frivilliga överenskommelsen mellan leksaksbranschen och konsumentverket har tömt hyllorna på krigleksaker av "modern typ" (första världskriget och senare.)

Istället får ungarna ta livet av varandra i datorn.

Och fast jag ibland försöker, kan jag inte bli särskilt orolig för det heller, även om det är sorgligt att så många sitter ensamma vid sina pc-spel.

Men jag tror inte att barn blir våldsverkare av lek, hur blodig den än kan förefalla. Jag tror brist på lek är betydligt värre, och värst är antagligen den omsorg om de halvvuxna ungarna - både pojkar och flickor - som skickar dem på kurser i självförsvar där de får lära sig sparka folk i huvudet.

Då säger vi att världen är livsfarlig, och det är den aldrig i lek.

Man blir pangad och man blir död, men man blir inte rädd.

(Som för övrigt växte upp till vapenvägrare.)

Arne Höök

ARTIKELN HANDLAR OM