"Ni tycker att jag är en dålig mamma"

Terri Herrera Eriksson blir galen på främlingars fördomar

RELATIONER

Väninnan H är en fantastisk vardagshjältinna. En sån som skickar uppmuntrade mess, köper presenter och bjuder på fredagsfika på jobbet.

Eftersom hennes man reser mycket i sitt arbete har hon ofta ensamt ansvar för barnen. På något otroligt sätt lyckas hon få ett krävande heltidsjobb och lång pendlingstid att fungera ihop med att hämta barn, handla, tvätta och laga mat. Får hon höra att hon är jättebra som klarar vardagen? Inte. Istället berättar grannen för andra hur synd det är om H:s barn, som får (hemlagade) hamburgare till middag.

Som krönikör har jag sedan länge vant mig vid att få mejl från okända människor som har synpunkter på mina kvaliteter som mamma. För ett par månader sen skrev jag om alla dessa som inte vabbar, ofta på grund av osäkra arbetsförhållanden. I samma veva berättade jag om hur vi lämnade vår förkylda dotter på dagis på den tiden när varken jag eller min man hade fast jobb (och definitivt skulle bli av med arbetet om vi var hemma en vecka i månaden). Reaktionen lät inte vänta på sig. Få hade något att säga om textens huvudtema. Däremot gick folk i taket av mitt erkännande om att dottern hade fått gå sjuk till dagis. (till skillnad från alla andra. Se er omkring på en förskola, hur många av barnen är INTE snoriga under vinterhalvåret?) En skribent i tidningen Metro tyckte att vi ”åtminstone” kunde skaffa en barnflicka, ”svart eller vit gör detsamma, bara hon bryr sig om era barn” (till skillnad från mig och maken, antar jag att hon menade). Andra nöjde sig med att kalla mig ”hemsk mamma” eller hotade med soc-anmälan. Det är intressant är hur man direkt landar i dålig-mor-diskussion när krönikan egentligen handlade om något annat.

Det bekräftade vad jag alltid har vetat: man är aldrig mer än tre millimeter från att betraktas som en dålig mamma. Vad spelar det för roll om man hämtar tidigt på dagis varje dag, bakar bullar, läser saga, kommer ihåg gympapåsen, pratar med och lyssnar på ungarna - när man sedan begår grova brott som att servera onyttiga hamburgare!? Självklart ska socialen ta mina barn eftersom Alba har fått gå hängig till dagis vid säkert två tillfällen för tre år sen.

Lika fascinerande är det totala motsatsförhållande som råder när det gäller pappor: du är aldrig mer än tre millimeter från att vara en perfekt farsa. Om ett par delar på vårdnaden vid skilsmässa är mamman dålig som satsar på sig själv, medan pappan är fantastisk som är med kidsen varannan vecka.

I nuläget är jag hemma med vår bebis fyra dagar i veckan, medan maken är hemma varje fredag. Gissa vem som betraktas bra respektive dålig? En ledtråd: den som är hemma 80 procent av tiden anses vara en kall karriärist som saknar modersinstinkt. Den som tar hand om sonen en dag i veckan är cool och otrooolig.

Ibland drömmer jag om att följa med Fuglesang på hans nästa rymdresa. Det måste finnas en bättre planet någonstans i en galax långt, långt borta...

Läs mer:

Terri Herrera Eriksson ([email protected])