Så blir du en modern pappa

"Män som fostrar startar inga krig"

RELATIONER

En riktig man ska kunna rädda världen. Men en riktig man ska också vara en aktiv pappa. Hur går det ihop?

Vår reporter gick på pappakurs med 20 nervösa, moderna män som alla tycktes tänka samma sak:

Vad har vi gett oss in på?

Foto: Stefan Mattsson
Messiah Hallberg väntar sitt första barn tillsammans med partnern Christina. För att inte fastna i gamla föräldraroller bokade ha in sig på en pappakurs.

Det var barnmorskan som ställde frågan. ”Vill du ­inte också bli en modern ­pappa?”

”Givetvis”, sa jag och bokade in mig hos mannen som skulle lära mig allt.

Ingen är redo?

”Eftersom ni ska bli pappor!”

Jag rycker till i min stol. Vad säger han? Jag ser mig omkring, och slås av var jag befinner mig.

Där sitter vi, tjugo edsvurna män i en skolaula. De moderna papporna. Hälften med begynnande flint. Vi ska få reda på hur vi bäst ber om ursäkt för att vi är män.

Jag sitter längst bak i raden av stolar, längst ut, så långt ut att jag knappt ser projektorskärmen. Vi är den nya generationen pappor. De som gnyr. Ingen av oss är redo. Vad i helvete har vi gett oss in på?

En massa olika män i olika åldrar har samlats: där finns män som Bo Lundgren, som Peter Siepen med mössan käckt på svaj. Flera har nedhasade byxor som för att visa att de inte bryr sig – ett sista ungdomsvrål innan vardagen sätter in. En eftersläntrare, en man som liknar ”Matrix”skådespelaren Laurence Fishburne, skyndar sig in och sätter sig långt fram.

Som ett tolvstegsprogram

Där sitter vi, sammanbitna med bistra uppsyner, armarna hållna hårt i kors, blicken ner i marken. Som om det är ett tolvstegsprogram vi står inför.

Föreläsaren Ingemar Gens står framför oss, med modern snaggad flint, och är gurun. The Man with the plan. Och vi sitter där med öppna munnar, våra små noteringsblock och nickar. Det enda som förenar oss är ängsligheten över det stundande livet. Mannen bredvid mig låter sin nervositet bubbla ur honom och fnissar hysteriskt. Allt medan Ingemar Gens dunkar ut sina budskap: ”60 procent av alla skilsmässor sker under barnets första nio månader”. ”Mammorna fostrar, det tycker 95 procent av ­dagens barn.”

”Män skiljer sig inte, det gör kvinnor.” Vi är förlorade, ändå försöker vi. 200 års konstruktion tydligen, den hårt hållna fadersrollen. Mantrat: En riktig man ska kunna rädda världen själv. Hur många ensamma kvällar har jag inte prövat den tesen. Mansrollen. Detta ok av testosteron.

Vanligaste skilsmässoorsaken i USA? Mäns sviktande karriärer. Vi måste lyckas, annars spricker allt.

Ingemar skriker ut sin uppmaning: ”Jag vill inte att ni ska vika ner er, stå upp för er själva!” Vi stampar takten. Han frestar oss: ”Om ni gör som jag säger får ni mer sex.” Alla applåderar. Stämningen lättas upp, vissa tittar till och med upp. De nervösa skratten går mer och mer över till manstoner. Flabb.

Laddade till tänderna

Så går vi laget runt och meddelar ­våra barns födelsedatum. Datumen väses­ fram: ”13 april”, ”1 maj”, ”27 maj”. ­Förutom Laurence längst fram. Han ­levererar födelsedatumet på engelska: ”May 14th.”

”Män som fostrar startar inga krig”, avslutar Ingemar Gens med. Och vi skyndar oss ut därifrån som pansarvagnar, laddade till tänderna. Blicken fäst i marken. Jag är yr och omtumlad. Men rätt lycklig.

Utanför skolan ser jag ”Matrix”-Laurence på väg in i en taxi, han plockar upp sin mobiltelefon, svarar: ”It’s LF”. Jag fortsätter gå längs Valhalla­vägen, mot dagen då tideräkningen nollställs och allt börjar om.