Homoadoption – bara på film

Fem år efter lagen har ännu inget gaypar fått adoptera

Foto: SF
I Patrik 1,5 får gayparet Göran och Sven adoptera Patrik. En unik situation i Sverige i dag.
RELATIONER

Att det är svårt för bi- och homosexuella par som vill adoptera, förstår alla som ser filmen ”Patrik 1,5”.

Hittills har inte ett enda par med registrerade partners fått adoptera ett barn, trots att det varit möjligt i över fem år.

– Lagen har nog gått före opinionen. Det finns fortfarande fördomar, säger Inga Näslund, informationssekreterare på Adoptionscentrum.

Foto: Peter Knutson
Sören Juvas, förbundsordförande på RFSL tycker det är anmärkningsvärt att inget samkönat par tillåtits adoptera i Sverige sedan det blev juridiskt möjligt för över fem år sedan.

I Ella Lemhages nya film ”Patrik 1,5” får paret Göran och Sven (Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson) möjligheten att adoptera ett svenskt barn – visserligen ett något äldre barn än de önskat, men ändå.

Den första regelrätta homoadoptionen i Sverige genomförs med andra ord på bioduken.

– Vad jag vet så är det inte genomförts någon reguljär adoption alls till ett samkönat par sedan lagen kom, säger Sören Juvas, förbundsordförande på RFSL.

Fel signaler

Varje år adopteras mellan 10 och 20 svenska barn och mellan 600 och 1 000 utländska i Sverige. Inget av dessa barn har hittills adopterats av ett svenskt bi- eller homosexuellt par, trots att detta har varit juridiskt möjligt sedan den 1 februari 2003.

Sanningen är att det i dag inte finns ett enda land som går med på att adoptera bort barn till homosexuella par. Och de svenska barnen som adopteras bort är få, och konkurrensen stenhård.

– Men om samkönade par inte ens får adoptera svenska barn, i Sverige, vad skickar det ut för signaler till andra länder? frågar sig Sören Juvas.

Inget par i kö

På Adoptionscentrum märktes ett stort intresset bland bi- och homosexuella par när den nya lagen kom 2003. Nu är det annorlunda.

– I dag har vi inte ett enda par som har medgivande att adoptera och som står i kö hos oss. Det är lite som ett moment 22; många tycker nog att det inte är värt att gå igenom en hel utredning om det ändå inte finns någon chans att få ett barn. Men samtidigt kommer ingen att fråga ett par som inte anmält sig, säger Inga Näslund.

En attitydsförändring

Precis som Sören Juvas så tror hon att förändringen måste börja på hemmaplan, i Sverige. Det hjälper knappast när andra ursprungsländer frågar hur många homosexuella par i Sverige som fått adoptera svenska barn – och svaret blir ”inga”.

– Jag tror det kan ta tiotals år innan man ser riktiga samkönade adoptioner. Det handlar om att ändra attityder, och ska man börja någonstans – börja i Sverige.

FAKTA

Samkönade adoptioner

1 februari 2003 blev det möjligt för homo- och bisexuella par att prövas som adoptivföräldrar. Beslutet fattades i riksdagen den 5 juni 2002.

För att prövas som adoptivföräldrar måste paret vara registrerade partner.

Om registrerade partner och homosexuella sambor utses till särskilt förordnade vårdnadshavare kan de gemensamt utöva vårdnaden om ett barn.

Närståendeadoptioner

Till skillnad från ”vanliga” adoptioner, där ett par tillsammans adopterar barn, har det genomförts desto fler närståendeadoptioner bland samkönade par sedan lagen tillät det 2003.

Vid en närståendeadoption måste föräldrarna, liksom vid ”vanlig” adoption, vara gifta eller ha ingått partnerskap, och det innebär att den ena partnern adopterar den andra partnerns barn.

I båda fallen av adoption gör socialnämnden i hemkommunen en hemutredning. (De kan se olika ut, beroende på om det gäller närstående- eller utlandsadoption.) Om paret anses lämpliga som föräldrar ger socialnämnden sitt medgivande.

Ett adoptionsmedgivande är giltigt i två år, sedan måste det förnyas.

Fotnot: Det finns i dagsläget inga exakta siffror på hur många samkönade par som fått medgivande för adoption av socialnämnden, eller hur många som gjort närståendeadoptioner.

Källa: RFSL, Försäkringskassan