”Jag leder över min syster”

Malin Wollin är nästan säker

RELATIONER
Foto: Johanna Reeder
Malin Wollin är bloggare och Wendela-krönikör.

Jag ska vara fullkomligt uppriktig; hade jag älskat något av mina barn mer än de andra hade jag inte berättat det här. Någon måtta får det vara på den vågade öppenheten.

Min barnaskara ser ut som följande; en dotter, snart sex år, en dotter, fyra år samt en son, fyra dagar.

Blandad kompott och högst älskvärd.

När jag hade ett barn var jag liksom alla andra föräldrar övertygad om att jag inte skulle kunna älska ett nytt barn lika mycket. Det var fel. Kärleken räcker till hur många barn som helst. Det öppnas ett nytt konto, låt oss kalla det ett fasträntekonto, för varje barn som föds.

Jag tror inte alls det är ovanligt med mammor och pappor och deras favoriter. Och går vi in på den mor- och farföräldrar är det avgjort fler än 16 procent som har älsklingsbarnbarn.

Men jag tror också att föräldrar, skuldtyngda eller inte, är väldigt bra på att hantera denna skeva känsloförmedling. Och jag tror också att barn är väldigt bra på att hitta kärlek där den erbjuds.

Det är en väl helt enkelt en fråga om hur man hanterar det.

Jag minns när min lillasyster föddes.

”Hon ser ut som en ängel!” utbrast hänförda gäster vid kaffebordet.

”Mamma, hur såg jag ut när jag var en bebis?” ville jag veta.

”Som gammelmoster Elsie HAHAHA”

Great.

Elin var verkligen helt bedårande med sina stora vackra ögon och sitt sockerskratt. Och en bit bort stod jag med mina gammel-Elsie-ögon och bidade min tid. Vänta du bara, tänkte jag och smidde ondskefulla planer.

Men så kom kärleken. Kärleken till lillasyster och känslan av att det inte spelade någon roll om mamma eller pappa älskade henne mer.

Vilket jag utgår ifrån att de inte gjorde. Eller i alla fall inte längre. Det är ju trots allt jag som har fött tre barnbarn och röstar på mamma i kommunala val.

Jo, jag leder. Helt klart är det så.