Ingen är helt nöjd med sonens namn

Malin Wollin kan allt om namnkompromisser

RELATIONER
Foto: Johanna Reeder
Malin Wollin är bloggare och Wendela-krönikör.

När jag var en liten flicka och gick grusgången fram på gården vid havet där jag växte upp hände det ibland att jag sparkade till med foten så att gruset flög. Då kom allt som oftast pappa farande och gormade något om ”domhejter” och att kratta i timmar.

Ibland hände det också att jag satte mig ner på huk med mina pinniga barnaknän pekandes mot skyn, kupade händerna, lyfte upp hundra eller så gruskorn och lät dem fara upp i skyn. ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” Ibland landade inga stenar och då såg man ett liv framför sig utan bebisar och det var väldigt tråkigt så då gjorde man om det, tredje gången gillt skulle gälla och då kunde det bli tio barn. Men eftersom barn inte vet hur ont det gör att föda barn så var man nöjd med det resultatet.

Många tankar hade jag när jag satt där och önskade barn, det kunde handla om vilka kläder barnen skulle bära eller hur deras rum skulle se ut. Men vad jag inte satt och funderade över på pappas krattade grusgång var att någon annan skulle lägga sig i vad barnen skulle heta.

Så träffade jag Joachim. Och sablar vad han skulle lägga sig i.

Första dottern gick bra. Andra dottern hette bebisen i flera veckor.

Vi kunde inte enas. Joachim ville Agnes och jag ville Ingrid. Det blev varken det ena eller andra.

Så föddes vår son den tolfte september. Och en ny strid började.

Joachim tyckte Vilgot. Jag tyckte Lasse. Eller Bosse. Eller Eskil.

Det blev ingetdera.

Till slut gjorde vi en lista och så bockade vi av. Tills bara ett namn fanns kvar. Och tog ett moget beslut.

Är du nöjd?

Nej.

Är du nöjd?

Nej.

Okej.