Aldrig så trygg som i mammas mage

Malin Wollin.
RELATIONER

Sommar är så underbart med dagar på stranden och barnen som springer i vattenbrynet och aldrig vill komma och sätta sig på filten och äta pastasallad ur glasslåda och när de väl gör det går de rakt över filten med sandiga fötter. Men vad gör det, på sommaren är mammor och pappor glada. Vi släpper loss och vi slappnar av. Men vissa saker kan jag aldrig släppa.

Rädslan för att något av barnen ska dö.

Först ska man oroa sig för att man ska vara en av de kvinnor som inte kan bli gravid, sedan ska man oroa sig för att barnet ska dö och komma ut i vecka elva, sedan ska man oroa sig för att navelsträngen ska ligga åtta varv runt halsen, att man ska föda en lila bebis och att det ska bli helt tyst i förlossningsrummet. Ingen bebis som skriker, ingen som vågar se dig i ögonen.

Men om allt går som det ska, vilket det ju i de flesta fall gör, så föder du ett barn och kommer hem.

Och det är när du kommer hem som du inser att du inte vetat någonting om vad oro vill säga. Det är då du förstår att tryggare kan ingen vara än den lilla barnaskara som ryms i en livmoder. Mina barn kommer aldrig vara i lika säkert förvar som då. Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker vara här och nu. Jag försöker vara vettig och sund och vis och klok som en bok. Men det är så svårt.

Jag minns en informationsfilm från anslagstavlan när jag var barn. Två kvinnor sitter i en eka på sjön. En av kvinnorna har långt brunt hår och en liten bebis i en bärsele på magen. Det är en vacker bild. Då kommer en stor motorbåt i hög fart. I nästa klipp ligger de två kvinnorna och simmar i vattnet, båten är upp och ner och kvinnans bärsele är tom.

Ett annat minne är ett drama på tv med Sven Wollter. Sven springer ut på isen för att försöka rädda sina söner som gått ner sig i en vak. Han springer och springer och så kommer han fram och hinner få tag i ena sonens hand men allt han får behålla är en vante.

Nu är mina två döttrar förbi småbarnsåren. De sköter sig själva och vet vad som är farligt, vad de ska låta bli. Men nu har jag en niomånaders också. Som går. Överallt. Som hittar allt som någon någonsin har tappat på ett golv. Jämt sitter han och tuggar på något. Är det tungan? Är det en disktablett? Cigarettfimp från gatan som fastnat i en djupt fårad skosula? Man kan aldrig så noga veta och jag vill så gärna vara den där avspända flerbarnsmamman jag drömt om att bli. Men jag är inte av rätt virke.

ARTIKELN HANDLAR OM