Barnkalas – för miljoner

Louise Hallin: Nobba – det är ekonomiskt skryt

1 av 4 | Foto: Jerker Ivarson
På studs Sumobrottning – ny trend på barnens fester.
RELATIONER

Köpta barnkalas är på väg att bli en svensk miljardindustri – och det kan kosta en halv månadslön för en trebarnsfamilj att fira ungarna.

– Det är en helt absurd situation, säger barnmorskan och tv-terapeuten Louise Hallin.

– Tre kamrater och släkten hemma räcker mer än väl till en fyraårings födelsedagsfest.

Foto: Jerker Ivarson
Oliver och Filip jagar sina motståndare.

På några få år har köpta barnkalas blivit en jättesuccé.

Över hela Sverige växer nya ”lekland” upp, samtidigt som sim- och bowlinghallar tävlar med gokartbanor och laserdomes om barnens födelsedagar och föräldrarnas plånböcker.

Andy´s lekland är en av de större svenska kedjorna, med anläggningar i fyra städer.

– Den största har vi i Sickla i Stockholm. Dit kommer ungefär 7 000-8 000 barn varje månad och vi har runt 200-250 barnkalas. Och det ökar hela tiden.

– Populariteten beror på att folk bor trängre, men också på ren bevämlighet. Barnen busar och busar, man vill inte ha det stimmet hemma. Och barnen gillar det, de har roligt, säger Magnus Claesson, vd på Barnleken i Sverige AB som driver Andy´s.

Halva månadslöner

Men kalaset kan bli dyrt. Mer för pengarnas granskning av några av de vanligaste köpefesterna ger notor på upp till 3 000 kronor för ett kalas med 12-15 bjudna. För en trebarnsfamilj springer kostnaderna per år upp i en halv månadslön efter skatt.

Barnmorskan och tv-terapeuten Louise Hallin har inga synpunkter på priserna, det beror ju på vars och ens ekonomi, säger hon.

Men hon tycker köpekalasen i sig är odrägliga.

– Jag tycker man ska nobba den här trenden. Antingen är det ekonomisk flash-off, att man skryter och vill ge sitt barn nåt udda hela tiden. Man vill åt det extrema, för att det inte "känns något" annars. Eller också köper man sig fri från ansträngningen, köper sig ångestfrihet. Det finns ju en anledning till att den här typen av kalas ökar så – föräldrarna orkar inte med kalas hemma för att det blir så omfattande och krävande.

– Men vart tar födelsedagsbarnet vägen på de här köpekalasen? Vem firar vem och vad handlar det om? Och så gråter de, och själv tar man hem en unge som är sjöblöt av svett. Frågar man dagen efter om det var kul kan de knappt svara. Det är fullkomligt vansinnigt, säger Louise Hallin.

Men verksamheten växer jättefort – branschen lekland omsätter snart en halv miljard om året.

– Jag tror det är en direkt reaktion från föräldrarna på att de inte har tid och ork.

Hur ska de få den?

– Genom att bara gå ner till de närmaste människorna i sitt liv när man har kalas.

3-4 kompisar, mormor och familjen räcker mer än väl för en bra födelsedag enligt Louise Hallin. Då blir kalaset inte större än att man faktiskt orkar med som förälder. Men dagens föräldrar är uppvuxna i den här kollektivandan att "alla ska vara med", då blir det så här.

Och att bjuda hela dagisgruppen eller klassen borde inte förekomma, menar Louise Hallin.

– Man måste stå emot terrorn på hatthyllan. Man bjuder ju inte hem de egna kompisarna genom att annonsera på arbetsplatsen, man ringer hem till dem.

– Det är den här kollektiva dagisgruppen "föräldrarna" som har lärt sig detta, det här plandemokratiska tjafset att "alla älskar alla och alla ska leka med alla" och "alla åldersgrupper ska leka med varandra".

– Den här generationen av förärldrar har ju själva varit kollektivister i såna grupper, kissat i kö, sjungit i kö, sovit i kö – alla för alla! Det är omedvetenhet. Föräldrern rör sig i de här guppyflockarna från det man själv var liten.

Inte bjuda alla - då lämnar man en del barn utanför?

– Ja det hoppas jag verkligen att man gör. Man kan ha 3-4 nära relationer samtidigt i sitt liv. Hur i herrans namn ska ett barn kunna ta in alla de där?

Och om barnet säger att alla andra får kalasa på laserdome?

– Säg, ”ja, så är det ibland”. Och har ni inte råd – säg det. Och ta en diskussion om vad ni kan göra för de där pengarna på sommarlovet i stället.

FAKTA

Svettigt – men roligt

Åtta rejält ystra elvaåringar på kalas.

Svettigt?

Ja, för barnen.

– Det här var nog det roligaste kalas jag någonsin ­varit på, säger Ludvig Rydén efter två timmars festande i en källarlokal i centrala Stockholm.

Vi har haft köpekalas med varm korv, oerhört spännande lekar, glass, läsk och skattjakt efter godispåsar.

Lekledare tar över

Min enda insats har varit att transportera barn och godis till Action Paintball Game.

Väl på plats tar två lekledare över, serverar korv och går igenom regler, delar upp barnen i två lag: Utomjordingar och robotar.

Sedan drar lekarna igång med sumobrottning i tunga, vadderade dräkter som gör det svårt att resa sig efter en knuff.

Därefter körs det radiostyrda tanks innan kalasfinalen Lazertag tar vid, där Utomjordingarna och Robotorna skjuter på varandra.

Lagen rusar runt i en bana med uppblåsbara skydd att gömma sig bakom och samlar poäng genom att träffa varandra med laserstrålarna.

Det är svettigt.

– Och jätteroligt! Jag vill inte sluta, säger Filip Johansson.

Roliga lekar viktigast

Vid glassen pratar barnen om andra köpekalas de varit på. De har bowlat, kört gokart och varit på laserdome.

– Men ett vanligt kalas kan vara lika kul om det är roliga lekar, enas de om.

För min del är det visserligen ett dyrt men ack så lättsamt alternativ till att ha haft de åtta barnen rusande omkring på samma sätt i vardagsrummet.

Karin Ahlborg