”Jag skaffade barn på egen hand”

Marias döttrar blev till genom insemination

1 av 3 | Foto: Joi Grinde
Singel – men inte ensam Maria är van att själv ta hand om sina två döttrar Lill och Kim. Men hon har också stor nytta av sitt nätverk: vänner, föräldrar och släkt.
RELATIONER

När Maria Gudmundsson var 33 började hon längta efter barn. Men någon lämplig man fanns inte i hennes liv.

Lösningen: Maria skaffade barn genom insemination.

– Tiden rann iväg och jag hittade inte den rätte. Och jag är van att ta saken i egna händer, säger hon.

Familjen må vara ovanlig på sitt sätt. Men familjelyckan är det inget fel på.

Kim, 7, och Lill, 4, springer och jagar varandra i ryttarföreningens café, och mamma Maria uppmanar dem vänligt men bestämt att lugna ner sig.

Flickorna drar ner tempot en aning och Lill kryper upp i Marias knä en stund.

Båda flickorna är som hemma här på Klagshamns ryttarförening söder om Malmö.

Och det är inte konstigt eftersom det är Marias arbetsplats, där hon tillbringar många kvällar i veckan. Hon är konsulent åt föreningen och dessutom auktoriserad ridlärare sedan flera år tillbaka. Men ridintresset har funnits där ännu längre.

– Jag började jobba här 1985, och har hållit på med hästar sedan jag var nio, förklarar hon.

”Det har varit hästar som gällt”

Hästar är, förutom barnen, Marias stora passion i livet. Och även förklaringen till att hon aldrig riktigt haft tid med en man.

– Det har varit hästar som gällt hela tiden. När kompisarna skaffade barn tänkte jag att jag inte ville ha några, men klockan tickade. Och när jag var 33 började jag känna längtan efter barn ändå.

Det som saknades var en pappa. Men det problemet löste Maria snabbt när hon väl kom på hur hon skulle göra.

– Det var någon gång under 2001. Jag läste mina mejl och hamnade av misstag på en sida där Storkkliniken i Köpenhamn annonserade om möjligheten till inseminering. Det är ju förbjudet för ensamstående i Sverige, så det har aldrig varit ett alternativ att få det gjort här hemma. Men i Danmark är det lagligt även för oss singlar att göra det. Så där kom lösningen. Man kan grunna länge på någonting och sedan lösa det på två sekunder, det tycker jag är intressant.

Bara en person var negativ

Sagt och gjort, Maria bestämde sig för att kontakta Storkkliniken. Omgivningen var inte sen med sina reaktioner.

– Men bara en person var negativ, och det var någon vars åsikt inte är så viktig ändå. Alla andra var faktiskt positiva. Flera sade att de skulle gjort samma sak om de hade haft möjligheten. Och några tyckte att jag var modig. Själv är jag mest van att ta saker och ting i egna händer, förklarar Maria, som inledde sitt föräldraskap med att gå på journalsamtal på Storkkliniken.

– De ville veta att jag hade en viss aning om vad jag gav mig in på, alltså att få barn som ensamstående med allt vad det innebär. Och så förklarade de hur inseminationen skulle genomföras och hur alla processer runtomkring skulle se ut.

Första inseminationsförsöket misslyckades, men Maria tog mod till sig och försökte en andra gång. Då klaffade allt.

– Och när jag insåg att jag faktiskt skulle bli med barn tänkte jag, herregud vad har jag gjort?

Pappan okänd

Nio månader senare kom alltså Kim till världen. Hennes pappa är okänd för henne än så länge. Men Maria har hittat vissa grundläggande uppgifter om honom.

– Vid inseminering kan man välja om donatorn ska vara anonym eller känd. Jag valde anonym, för jag är inte intresserad av vem pappan är. Men jag har ändå tagit reda på lite om Kim vill veta när hon blir större. Men när det gäller Lills pappa har vi inte fått tag i några uppgifter.

Däremot vet båda flickorna att de inte har någon pappa på samma sätt som klasskompisarna.

– Jag valde att berätta det så tidigt som möjligt. Vi pratar rätt mycket om det. Ibland kommer deras klasskompisar fram till mig och frågar om det är sant, de behöver liksom höra det från en vuxen för att verkligen tro det. Och ibland kan jag ju fundera på hur flickorna ska reagera på det när de blir äldre. Nu är det lugnt, men det är möjligt att de blir förbannade på mig senare i livet. Det är ju omöjligt att veta. Och just därför tar jag en dag i sänder och möter problemen när de dyker upp.

”Inte kontroversiellt”

Problem är inget Maria fokuserar på. Och att inseminera sig med spermier från en anonym och helt okänd man har hon aldrig sett som kontroversiellt.

– Inte som jag ser det. Långtifrån alla får ju donera. Alla pappor testas för en mängd sjukdomar, och bara trettio procent tar sig igenom testerna, så det är definitivt inga stora risker för sjukdomar, till exempel.

Valmöjligheten kan också vara stor, menar hon.

– Särskilt om man väljer en känd donator. Då kan man välja allt från längd, hårfärg, ögonfärg och så vidare, nästan som i en katalog. Fast så många val gjorde inte jag. Däremot valde jag ögonfärg. Kliniken tipsade mig att göra det, för då frågar barnen mindre än om ögonfärgen skiljer sig åt.

Medlem i Femmis

Maria är van att prata om familjesituationen även utanför familjen och är sedan länge medlem i Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination. Där kan kvinnor som genomgått eller tänker genomgå insemination få tips och råd.

Frågorna kan förstås vara många och osäkerheten stor, liksom utmaningarna.

– Den som är intresserad av den här frågan bör absolut gå in på deras webbsajt. Föreningen är dock bara till för kvinnor som inseminerat sig på klinik, inte de som gjort det på egen hand med någon vän eller på annat sätt, poängterar hon.

Och avslutar med att konstatera att föräldraskap via insemination nog ändå är som alla andra föräldraskap i grund och botten.

– Ja, det tror jag nog. Det är både underbart och tufft för alla föräldrar.

FAKTA

Men... Hur funkar det egentligen?

Vem kan bli inseminerad i Sverige?

Den svenska sjukvården inseminerar kvinnor som lever i parförhållanden, så väl heterosexuella som homosexuella. Insemination via den svenska sjukvården är gratis.

Varför åker folk utomlands för att inseminseras när det är gratis i Sverige?

Ensamstående kvinnor insemineras inte enligt svensk lag, så de måste söka sig utomlands. Många par väljer att åka utomlands för att slippa väntetiden. Den varierar mellan landstingen, men ett år är inte ovanligt.

Vad är det annars för skillnad på svensk och utländsk insemination?

Barn som kommit till via insemination i Sverige har enligt lagen rätt att när de fyllt 18 år kunna få veta vem donatorn är. Om man insemineras utomlands kan man ofta välja om man vill ha en anonym eller ”öppen” donator. Om spermadonatorn är öppen kan barnet, när det blivit 18 år, få information om donatorns identitet.

Vad kostar det att insemineras utomlands?

Priserna varierar. Storkkliniken i Köpenhamn, som många svenskar anlitar, tar till exempel cirka 5?400 kronor för en insemination med sperma från en anonym donator, 8 000 kronor om sperman kommer från en öppen donator. Enligt kliniken behöver kvinnor mellan 35–40 år i medeltal 6–7 inseminationer för att bli gravida.

Källor: RFSL och Storkkliniken

Maria Gudmundsson

Ålder: 42 år.

Familj: Döttrarna Kim, 7 och Lill, 4.

Bor: Eskilstorps ängar, utanför Malmö.

Jacob Härnqvist

ARTIKELN HANDLAR OM