”När jag var liten lekte alla med Lego”

Terri Eriksson om hur lego långsamt gått mot att bli killarnas territorium

RELATIONER
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

När jag var liten lekte alla med Lego.

Lego var som såpbubblor; något som var uppslukande skitkul oavsett om man var tjej eller kille, tre eller elva år, välbeställd villaunge eller betongförortsbarn.

Idag har Lego långsamt gått mot att bli killarnas territorium.

Självfallet är det ingen slump.

Det beror inte på att flickor hittat roligare leksaker, att de har blivit mindre intresserade av att bygga eller att ruttna småkillar stänger ute tjejer från leken.

Det beror helt och hållet på marknadsföringen.

Lego har blivit grabbigt.

Det är Star-wars, Clutch Powers (Clutch är en slags rymdens Indiana Jones) och helikoptrar för hela slanten.

Eller som Vi Föräldrars kulturredaktör Thord Eriksson uttrycker det: ”det är häftiga maskiner och plastfigurer med mycket skäggstubb i sina gula ansikten.”

I den nya Clutch Powersfilmen (Se den inte! Se den inte! Fanns betyget överkryssad bajskorv skulle den få det) finns inte många tjejer.

I början ser man några hysteriska, brudiga fans som skriker som om de har sett Beatles när macho-Clutch dyker upp.

Sen har vi den enda tjejen i teamet: Peg Mooring, som är moderligt gullig och tar med sig en extra peruk på rymdexpeditionen.

Hennes vanligaste replik är ”Stackars liten!”.

Inga förebilder som får flickor att gå igång på Lego, direkt.

Det är obegripligt att företaget Lego har gjort den här typen av satsningar.

Nu pratar jag inte om ansvar som en av världens största leksakstillverkare.

Jag tror inte man kan förvänta sig något alls av dem.

Men en strategi som utesluter hälften av ungarna på deras potentiella marknad känns osmart.

Och när ungarna själva börjar reagera, som 13-åringen som skriver till jämställdhetsministern, då skulle jag tycka att det vore direkt pinsamt att vara chef på Lego.