”Som att hälla saltsyra i redan öppna sår”

Daniel Pernikliski om 'den förbannade amningen' – den mest laddade av alla frågor

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det finns ett stort intresse för nya små liv.

En aspekt av det är ganska fin, att samhället blir som ett stort dagis där alla värnar om de små.

Men det är bara en aspekt.

Havande kvinnor upplever att deras kroppar börjar ses som allmän egendom, i samma ögonblick som mage och bröst gör graviditeten synlig.

Plötsligt tar sig människor friheter att kommentera och kanske till och med klämma på deras kroppar.

Och många är synpunkterna på vilken kost man bör ha och på hur förlossningen bör gå till.

Och så den förbannade amningen, kanske den mest laddade av alla frågor.

Nästan uteslutande utgör det en negativ laddning och en stor press för mammorna.

Signalerna, inte minst från MVC och BVC, är tydliga: Man bör amma till varje pris och går det inte bör man försöka hårdare.

Vilket oundvikligen ger en känsla av att vara misslyckad om det av någon anledning inte går.

Resultatet blir att många försöker längre än vad de borde.

Med tårar på kinderna och sår på brösten matar de sina hungriga bebisar med blod.

Allt för att vara goda mödrar.

Ingen ska kunna säga att de inte har försökt.

Istället borde de få stöd och uppmuntran, tidigt, och information om att det faktiskt finns andra utmärkta sätt och att det inte gör en till en dålig förälder.

Men så är det inte riktigt, det får de flesta upptäcka själva – att det går bra i alla fall.

Med mycket ångest på vägen.

När det då dyker upp något smarthuvud till fotomodell (Gisele Bündchen), som ser ut som 21 fast hon är 30 och har ett jobb som går ut på att hålla kroppen i form, som påstår att det knappt gjorde ont alls att föda och att det borde vara lag på att amma i minst sex månader.

Ja, då blir det som att hälla saltsyra i redan öppna sår.