"Därför kan du glömma ett husdjur"

Daniel Pernikliski om dilemmat många föräldrar ställs inför

Foto: Foto: BÖRJE THURESSON
Daniel Pernikliski.
RELATIONER

Min styvdotter Molly brukar bedjande fråga om ett husdjur, helst en katt. ”Inte en chans”, svarar jag då, med eftertryck för att inte låta henne tro att det finns så mycket som en strimma hopp om att så ska bli fallet. För det gör det inte så länge jag inte vill.

Jag tänker på Ahlgren, vår älskade underliga katt som gillade att bada. Det hette att hon var Mollys katt, men i termer av omvårdnad kunde det inte ha varit mer osant. Molly var inte mogen för ansvar, och trots att jag var familjens mest husdjursskeptiska medlem, var det jag som gav katten mat och vatten. Det var jag som tömde hennes låda och det var jag som sprang som en jojo ner till grovtvätten med de kissindränkta soffkuddarna. När det inte längre var hållbart ordnade jag ett nytt hem åt henne hos en vän på landet, med kattlucka i dörren ut till skogar och feta möss.

Jag minns också Hermit, min eremitkräfta när jag var liten. En eremit var han förvisso, men den fulla innebörden av ensamhet hade han inte förstått innan han träffade mig. Hermit var ingen kul kompis och visade sig sällan utanför sitt skal, och för sin tråkighet glömdes han bort och straffades med svältdöden. Hans kadaver kastade jag i soporna, utan några sentimentala ceremonier.

Molly säger att hon klarar av att sköta ett djur nu, eftersom hon har blivit äldre, men om det är sant kommer vi aldrig att få veta. För hur utvecklande det än kan vara för ett barn att ansvara för ett djur, så får man som förälder inte ge dem ett om man inte är villig att ta hand om djuret själv, om barnet inte klarar det. Och det är jag inte nu.

Förlåt mig Hermit i himlen – jag var bara ett barn. Amen.

ARTIKELN HANDLAR OM