”Det blir tokigt att bara sitta hemma”

Mikaela, 22, skippade skolan i flera år – fick hjälp tillbaka

Foto: ROLF HÖJER
HEMMA I ÅRATAL ”I tre-fyra år satt jag bara hemma hos mina föräldrar eller hos min pojkvän, utan att göra någonting. Det var först i våras den stora vändningen kom” berättar Mikaela Carlström som nu studerar.
RELATIONER

Från att ha varit ”utanför precis allt” till student med framtidsplaner.

För Mikaela, 22, vände livet på en sommar.

– För ett år sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle vara där jag är i dag, säger hon.

Mikaela Carlström bor i Umeå. Här har verksamheten för att nå unga hemmasittare, Hikikomoriprojektet, funnits sedan 2013.

– Vi är tre kommun- och landstingsanställda och vi vänder oss till unga vuxna mellan 16 och 25 som varken jobbar eller går i skolan, och som saknar kontakt med samhällsaktörer, säger Ida Hörnsten, metodansvarig för Hikikomori.

”Svårt att hänga med”

Projektet rymmer 20 deltagare åt gången, och sedan starten har nitton ungdomar gått vidare till annan aktivitet, som utbildning. En av dem är 22-åriga Mikaela.

– Jag har varit borta mycket från skolan så länge jag kan minnas, från tvåan eller trean i lågstadiet. Jag hade svårt att hänga med, och frånvaron bara ökade. Till slut lämnade jag knappt hemmet, berättar hon.

• Visste dina föräldrar att du var hemma?

– Ja, de försökte väl prata mig till att gå till skolan, men jag vägrade. Det blev svårare och svårare ju längre tiden gick, både att hänga med i skolan och att komma tillbaka till det sociala. Jag kände mig alltid utanför när jag väl kom dit.

Tappade motivationen

I åttan fick hon börja i en mindre klass. Det fungerade bättre, och Mikaela gick ut nian om än inte med fullständiga betyg.

Men på gymnasienivå tappade hon återigen motivationen helt.

– Då tog det helt stopp. Under tre, fyra år satt jag bara hemma hos mina föräldrar, eller hos min pojkvän, utan att göra någonting. Det var först i våras som den stora vändningen kom, säger hon.

En kompis tipsade Mikaela om Hikikomori, och efter några månaders kraftsamlande vågade hon kontakta dem. Hon kände genast förtroende för de vuxna hon fick träffa. Individuella möten och fysisk träning planerades in, för att få Mikaela att sakta återvända till livet utanför hemmets fyra väggar.

Social ångest värst

– Mitt största problem var det sociala, jag led av social ångest och nedstämdhet, och orkade inte ta mig för något. Därför fick jag börja gå på gruppaktiviteter. Det var jobbigt, men det räckte att jag bara var där och vande mig – det fanns inga krav, berättar hon och tillägger;

– Psykologen jag fick prata med var också en stor del i att jag vågade ta mig tillbaka, hon fick mig att inse att det är en ganska normal reaktion att bli skygg när man isolerat sig länge...

Via Hikikomori fick Mikaela korn på en trädgårdsutbildning. När hon vågade söka – och kom in – släppte ytterligare lite av förlamningen, berättar hon.

– Det var skönt att komma in lite i rutiner, det blir ju tokigt när man bara är hemma. Man tappar tidsuppfattningen, vänder på dygnet och får konstiga matvanor.

Nu trivs hon i skolan, där hon lär sig ”allt från hur växtens celler är uppbyggda till att köra traktör och hantera röjsåg”, och pratar med tacksamhet i rösten om all hjälp hon fått.

– Ibland kan jag önska att hjälpen kommit tidigare. Förr blev jag bara utskälld för att jag inte var i skolan. Jag önskar någon hade frågat varför, eller hur jag mådde, säger Mikaela.

FAKTA

Namn: Mikaela Carlström

Ålder: 22 år

Familj: Mamma, pappa och fem syskon

Sysselsättning: Studerar till trädgårdsarbetare

Bor: Umeå

Expert: Problemet går nedåt i åldrarna

Tiotusentals barn och unga stannar varje dag hemma från skola eller jobb.

Hemmasittarna, eller hikikomorierna, är unga som snabbt hamnar utanför systemet.

– En del verkar tycka att det är upp till föräldrarna att slita täcket av sina barn och ”se till att få i väg dem till skolan”, säger Marit Sahlström, projektledare på Stadsmissionen.

Hikikomori är japanska och betyder ”att dra sig undan” eller ”att stänga sig inne”. Ordet myntades av en japansk psykiater, för att beskriva ungdomar som isolerar sig i föräldrahemmet en längre period, utan plugg, jobb eller socialt liv.

Ett problem som finns även i Sverige.

Har nätkontakt

Stadsmissionens projekt Oneeighty hjälper hemmasittande ungdomar. Socionomer och lärare möter ungdomarna i första hand på nätet, berättar projektledaren Marit Sahlström.

– Onlinekontakten sker för att det ska vara lätt och tryggt för ungdomarna, vi möter dem i deras miljö. Vi som jobbar chattar med eleverna dagligen, för att minska avståndet till skolan, säger hon.

Anledningarna till hemmasittandet kan vara många. Man kanske har svårigheter att hänga med, blir mobbad, har en outredd diagnos eller problem hemma.

– Ofta hamnar eleverna i en negativ spiral, men många av dem vill verkligen ta sig igenom skolan, säger Marit Sahlström.

Allt yngre stannar hemma

De flesta som deltar i Oneeighty går i högstadiet eller gymnasiet, men problemet sjunker i åldrarna. I dag är det inte ovanligt att föräldrar till låg- och mellanstadiebarn hör av sig.

– Bara förra veckan blev vi kontaktade av femton föräldrar. De är föräldrar i kris, förtvivlade för att de inte får någon hjälp. Och tänk, det här är bara de som kommit så långt att de hör av sig. Andra kanske inte ens vet att hjälp finns, säger Marit Sahlström.

– Vi arbetar i skarven av ett systemfel, brukar jag säga, för de här familjerna är extremt utsatta. Och ju längre tid en elev är hemma desto längre tid tar det att slussas tillbaka. Det resulterar i nya, mycket större kostnader för samhället – för att inte tala om onödigt lidande för familjen.

Tiotusentals skippar skolan

I Japan kan det finnas upp till en miljon hikikomorier, den stora majoriteten av dem är män.

År 2010 saknade 37 000 ungdomar känd aktivitet i Sverige.

Könsfördelningen bland svenska hemmasittare är betydligt jämnare än i Japan, och medelåldern är dessutom lägre. De flesta svenska hikikomorier har hoppat av gymnasiet.

Källa: Modern Psykologi

ARTIKELN HANDLAR OM