”Sluta skylla på den svenska jantelagen”

Åsa Erlandson: ”Alla med extrem livsstil spelar förr eller senare ut jantekortet för att försvara sina val”

RELATIONER
Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

Peter ”Tennispappan” Carnello får det att låta så lätt. Ungefär lika

enkelt som när sonen, 10, slår ännu en perfekt forehand. Men det är

precis tvärtom: Väldigt svårt att som förälder att avgöra var gränsen

går mellan pepp och press. Vart femte idrottande barn mår dåligt av

föräldrar som pushar på, enligt en undersökning. Då duger det inte

längre att skylla på ”den svenska jantelagen”.

Man hör det jämt. Alla med extrem livsstil, vare sig det är

idrottsföräldrar, svenska Hollywoodfruar eller något helt annat,

spelar förr eller senare ut jantekortet för att försvara sina val. Det

är ett effektivt sätt att tysta alla som har någon form av undran, och

slippa titta på sig själv. För om problemet är att alla andra är

avundsjuka, finns det ju inget problem! Inte sant?

”Vårt barn vill själv!”

”Han/hon tycker det är jättekul!”

Och: ”Han/hon får sluta när som helst!”

Av någon anledning behöver det sistnämnda påpekas.

Föräldrar som elitsatsar med sina lågstadiebarn avfärdar kritiken som ”typiskt svensk” och drar gärna upp hur hårt det är i andra länder: ”Tacka vet jag USA, där hejar alla på och man får ta plats”. Som om det vore något slags sundhetsbevis. Av någon anledning är det inte lika populärt att jämföra med Kina.

Men debatten om barn och idrott är alldeles för viktig för att

reduceras till ”den svenska jantelagen” (som inte ens är svensk).

Frågan man måste ställa sig är vem som vill sätta klockan på 05.00,

träna fem timmar om dagen och viga sitt liv åt en boll: Föräldern,

eller barnet? Det är svårare än man kan tro för barns högsta önskan är

att göra föräldrarna glada. Då räcker det inte att rösten säger ”du

får sluta när du vill” och hela beteendet ”men då gör du mig

besviken”.

Begåvningen kan bli en förbannelse, en gisslansituation när familjen till slut har investerat så mycket tid, pengar och engagemang att det blir omöjligt att lägga av. Den världsberömda violinisten Linda

Lampenius sätter fingret på det när hon i en teveintervju säger: ”Jag

önskar att mamma och pappa hade kunnat läsa mig bättre och se att jag inte mådde så bra.” Hon blev en lyckad musiker, men inget lyckligt barn. Handen på hjärtat: Vilket är viktigast för dig?