”Mina favoriter bland nättrollen”

Åsa Erlandson om nybörjarhataren som missar att egna namnet står i adressfältet

RELATIONER

Kvinnor som skriver om dataspel attackeras av nätets träsktroll. Om dataspel vet jag inget, det enda jag spelar är air guitar hero. Men om anonyma män som känner sig manade att delge mig sina tankar, vet jag desto mer. Här är mina favoriter:
Denmanligariddaren. Byter ideligen hotmailkonto men känns igen på det begränsade ordförrådet. Mr Manlighet använder uteslutande könsord och svordomar – och avslutar med en uppmaning om att ”sluta kasta skit”.
Hätska Håkan. Lever på proteinpulver och ser en Belgian Blue i spegeln (vi andra ser en kalv), men fuskar så mycket på gymmet att han istället går hem och laddar ur framför datorn. Det är inte alltid lätt att förstå vad Hätska Håkan skriver, det är inte hans bästa gren, men det brukar landa i något om att han med sina (tänkta) muskler och könsorgan ska uppfostra mig. Han skriver ut tid och plats men dyker aldrig upp. Förmodligen för att han inser att det inte lämpar sig att ta med ”Lillsötis”, en liten rosa tygkanin som annars får följa med överallt.
Manshatarältarna. Det spelar ingen roll om krönikan handlar om föräldraledighet, inskolning på dagis eller vädret – denna kategori vaknar på morgonen och ser manshat överallt. Ältaren är oförutsägbar och det är sannerligen inte lätt att göra honom nöjd: Skriver jag positivt om pappaledighet, är jag en manshatare som inte låter ”män vara män och kvinnor vara kvinnor”. Och skulle jag skriva att pappaledigheten borde avskaffas, kan ni ju gissa vad jag är. Någon gång ska jag be min redaktör att få skriva en fullständigt intetsägande text (”Idag var det köer på Essingeleden”), bara för att få se hur manshatarältaren ska få till det, till exempel genom att det är kvinnor som hindrat män att från att bygga fler filer på E4:an. Han är imponerande skicklig.
Nybörjar–Nils. Född på 50–talet, inte helt van vid datorer och näthatar för första gången: Han undertecknar med ”Annika Andersson, trebarnsmor” men missar att hans eget namn står i adressfältet. Alternativt i den fasta signaturen i jobbmejlen. Nybörjar–Nils bjuder på en omständligt skriven cocktail av ”det är bögarnas/kvinnornas/invandrarnas fel” och blir så förvånad när jag svarar med hans rätta namn att han aldrig hör av sig igen.
Bumerang–Bengt. Min absoluta favorit, och den ende som gör mig mållös. Efter några vändor tackar jag för diskussionen och säger hej då. Det gör inte Bumerangen. Han säger aldrig hej då. Istället fortsätter han mejla gång på gång, trots att jag inte längre svarar, för att förklara att han a, struntar fullkomligt i mig b, säger upp kontakten.
Omgivningen uppmanar mig ständigt att ignorera dem. Jag fattar inte
varför. Jag svarar alla, det är ju så roligt: ”Dina artiklar är så dåliga och tråkiga att bara militanta lesbianer orkar läsa den skit du skriver. /Tony”
”Hej Tony! Är du militant lesbian? /Åsa Erlandson”
För att sammanfatta: Jag hatar inte män. Jag hatar nätets träsktroll. Tankefelet som Tony och de andra mejlarna gör, är att tro att de är
män.

ARTIKELN HANDLAR OM