”Han skrev en brutalt ärlig kontaktannons”

RELATIONER

Forskaren Josefin Englund har kartlagt kontaktannonser genom tiderna. Mycket har förändrats på 100 år men en sak är evig: Alla ljuger när de beskriver sig själva. Ingen vågar ge den osminkade sanningen vilket ju är en gåta. Den som vill träffa dig trots alla dina fel och brister är förmodligen den som står pall – och som blir din för livet.

Själv har jag alltid tänkt att det är så man borde göra i dejtingdjungeln. Genom att säga som det är sparar man tid och brustna förhoppningar, effektiviserar dejtandet och jobbar mer målinriktat. Så här skulle min brutalärliga kontaktannons se ut:
* Är inte talbar före lunch
* Byter om till bekväma kläder så fort jag kommer hem
* Skrattar åt mina egna skämt – även femte gången

Kan du leva med detta? Bra, då är du min!

En enda gång har jag sett någon göra så. Det var på 90-talet då
kontaktannonserna fortfarande var old school och publicerades i
morgontidningen, som sedan skickade buntar med kärlekstörstande svar hem i brevlådan varje fredag. Min väninna satte in en annons som gav så många svar att de trillade in i flera veckor. Så det blev vår tradition att varje helg sprätta kuvert och idka högläsning under våra förfester. Ofta var det fantastisk läsning från självutnämnda Guds gåva till kvinnorna - män och dansbandscasanovor. ”Jag är den du väntat på!”

Men så kom det ett brev som var helt annorlunda och som gjorde oss förstummade båda två. Det kom från en lågmäld man som hette Olof som med snirklig handstil på riktigt brevpapper skrev långt, vackert och sorgligt om sitt liv. Att han var 35 år och fortfarande bodde hemma hos mamma, att blygheten hindrat honom hela livet: ”Jag har aldrig haft ett kärleksförhållande men det betyder inte att jag aldrig varit kär. Tvärtom.”

Brevet avslutades med en stillsam förhoppning om svar, ”trots att jag skriver som det är.” Bakom ett gem på sista sidan satt en liten bild, hans porträtt. En allvarlig man vars blick, men inte ansikte, såg äldre ut än sina 35 år. Och vi bara gapade: Det var vår försynta kollega. Han som var så duktig och lojal, men aldrig kom på firmafesterna.

Jag och min väninna talade aldrig mer om saken, än mindre nämnde det för honom. Men jag har alltid undrat hur det gick för Olof. Om det fungerade att skriva en ärlig kontaktannons – och om han någonsin hittade sin själsfrände. Jag hoppas innerligt det.

ARTIKELN HANDLAR OM