Skicka lite kärlek till politikerna

Läs Josefine Sundströms krönika

Foto: Sara Ringström
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och dottern Maj-Lis.
RELATIONER

Jag går förbi Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Klockan är strax efter fem och folk kommer ut genom glasdörrarna. Partiet är i gungning. Mona sitter ju inte kvar länge till och man kämpar med sjunkande siffror vid varenda opinionsundersökning. Jag kollar om oron för partiet märks i deras ansikten, tycker mig se flera bekymmersrynkor vandra iväg.

Jag går vidare, ska möta upp en väninna på ett kafé. Kommer tidigt, beställer en varm choklad med vispgrädde och tar ett bord. Som vanligt söker jag efter grannar att tjuvlyssna till.

Två tonårsbrudar snackar mobil-appar, jag hänger med en stund men tröttnar ganska snart. På min andra sida sitter ett sällskap i 50-årsåldern. Två män och två kvinnor. De är förväntansfulla inför bion de ska se.

– Vad hette filmen nu igen? frågar en av männen.

– ”Fyra år till”. Den handlar om en folkpartist som är bög, svarar den kvinna som jag antar är hans fru. Mannen vänder sig till de andra i sällskapet och flinar.

– Ja, det här ska verkligen bli spännande. Politiker i tidningarna, politiker i radio och tv. Nu ska man behöva stå ut med dem på film också. Jag är så jävla trött på alla självgoda politiker. Säg mig, finns det en enda vettig en?

– Men älskling nu är det inga riktiga politiker vi ska glo på i två timmar. Det är ju Björn Kjellman. Och honom tyckte vi om i ”Livet är en schlager”!

Jag fnissar åt det jag hör men kommer samtidigt att tänka på de där bekymmersrynkorna på Sveavägen. Får genast en bitter smak i munnen.

Vad är det som gör att vi sitter inne på ett sådant politikerförakt? Slentrianmässigt skäller vi på våra förtroendevalda. De är dumma. De är korkade, lata. Ja, till och med fula och giriga.

Visst finns det de som missköter sig och självklart ska de kritiseras, som alla andra. Men borde vi inte fokusera på de goda politikerna?

Borde vi inte hylla alla dessa eldsjälar som vågar ta ställning och som kämpar för det de tror på. För alla som kommer med idéer och förslag för ett bättre samhälle?

Bör vi inte sända över lite kärlek till de som i stället för att sitta och njuta av dum-tv med oss andra väljer möten i muggiga källarlokaler? I demokratins namn.

Och gud vad det ska tjatas om våra ministerlöner. Kan vi inte sluta med det? Kom igen, är de verkligen så höga?

Varsågod och jämför med vad Linda i ”Bonde söker fru” fick i höstas för att gå runt i kohagen och presentera kärlekskranka bönder. Och vad tjänar Hollywoodfrun Maria Montazami när hon pratar med en giraff i Vingreklamen?

Mer kärlek och respekt åt politikerna, tycker jag!

ARTIKELN HANDLAR OM