Orättvisorna härjar fritt i barnens sånger

Josefine Sundström:
varför får storasyskonet i ”Bä bä vita lamm” ingenting?

Foto: Sara Ringström
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och dottern Maj-Lis.
RELATIONER

Vill inte vara språkpolis. Språkpoliser är osexiga bakåtsträvare. Det är inte tack vare historiens alla språkpoliser vi utvecklat svenskan, om man säger så. Skulle en språkpolis fått bestämma hade ord som garderob, politik, after work och faktiskt även just polis inte existerat.

Tyvärr tillhör jag kategorin. Men vi kan kalla mig hobbyspråkpolis. Det har jag blivit eftersom jag tycker att det är viktigt att mina barn lär sig tala korrekt. Vältalighet ger makt.

Vi sjunger mycket hemma hos oss. Dagarna passerar som musikaler. Varje liten syssla har sin egen sång. Vid frukostbordet sjunger vi om solen, när vi borstar tänderna kör vi en gammal proggig sång om tandborsten. Vid påklädning kör vi ”Huvud, axlar, knä och tå”. Finns ingen passande visa hittar vi på egna. Allt varvas med Idas ”Lille katt” och andra favoriter från Lönneberga.

Vår dotter kan inte få nog av musik. Helst av allt vill hon höra samma Emil-visor hela tiden. Min man och jag önskar så klart lite variation och googlar desperat fram några alternativa klassiker från förr. De mest populära dyker upp på skärmen, vi lär oss dem och sjunger med tills vi blir hesa alla tre.

Men så upptäcker jag en Facebook-inbjudan från gruppen: ”Vi som undrar hur ekorren som satt i granen plötsligt hoppar från tallegren”. Jag går med och en helt ny värld öppnas. Här förs en livlig diskussion kring orimligheten i att det lilla djuret sitter i en gran men plötsligt hoppar från en tallegren. En del menar att man ska sjunga ”på tallegren” för att få texten logisk. Det finns andra som forskat i ämnet och funnit att man i originalversionen sjöng ”från tallegren”, därför anser de att visan bör sjungas så. Någon eldsjäl föreslår att frasen borde ändras: ”till tallegren”. En lång tråd och många Gilla på den. Så där hålls det på i språkpolisernas klubb. Stämningen är bitvis hätsk och trots att jag håller mig passiv märker jag hur jag påverkas.

Jag börjar granska samtliga barnvisor. Och det otäcka är att jag upptäcker mängder av fel. Språkliga och moraliska. Varför får storasyskonet i ”Bä bä vita lamm” ingenting? Och ska vi verkligen lära våra barn att det är så härligt att gå i solen? Värst är ändå ”Nicko, Ticko, Tin och jag”. Nikotin och jag? Bah! Man behöver inte vara sjukligt PK för att tycka detta är opassande.

Nåväl, vi bortser från det eventuella drogbudskapet i den till synes oskyldiga visan. Vi koncentrerar oss på språket i stället. ”Nicko, Ticko, Tin och jag, vi for till stjärnorna en dag”. Frid och fröjd i universum. Men längre fram i visan är vi plötsligt ännu en. Då är vi ”Nicko, Ticko, Tin, Tiralla och jag”. Vem är Tiralla? undrar jag och säkert alla barn med mig.

Okej, jag måste slappna av och lägga ner pekpinnen. Jag vet. Vill ju vara en cool sjungande mamma. För munnen den ska skratta och va glad, munnen den ska sjunga tra-la-la.