Grisarnas ögon var plågade och livrädda

Läs Josefine Sundströms krönika

Foto: Sara Ringström
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.
RELATIONER

Min man Klas kollar på tv-programmet ”Leilas kök”. Det tillagas lamm med chèvresås och Klas vill kopiera rätten till middag.

– Kom igen, kan du inte äta samma som oss? Jag köper ekologiskt. Det vore kul om alla i familjen åt samma för en gång skull!

Klas har tröttnat på mina kostvanor. Han har tjatat på mig i flera år. Jag börjar falla för trycket och är beredd att göra som han vill. Jag kanske ska testa lammet, för familjens skull. När min man gått och handlat zappar jag runt. Plötsligt ser jag de där plågade ögonen igen…

En gång i tiden var jag köttkonsument av rang. Käkade cheeseburgare, köttfärssås, biff och drypande korvar alla dagar i veckan. Fisk fanns knappt på menyn, inte grönsaker heller. Kött var något som kom från förpackningen, längre än så tänkte jag inte. Tills för tio år sedan. Då, hux flux, drabbades jag av det dåliga samvetet. Jag såg ett tv-program om plågsam slakt. Såg bilder på kor upphängda i fötterna som skrek i panik eftersom de såg hur andra kor blev uppskurna. De djur som försökte fly blev slagna med käppar tills benpiporna stack ut. Där på slakteriet fanns ingen tid till värdighet, tid är ju pengar.

Kort därpå råkade jag få syn på en lastbil full med grisar. Det var ohyggligt trångt. Grisarna stod huller om buller och försökte hålla balansen. Flaket var så fullt att jag inte blivit förvånad om djur blivit nedtrampade. Ögonen jag såg var plågade och livrädda. Några grisar var märkbart utmattade, andra tycktes kämpa vidare och mot bättre vetande höll de huvudena högt.

Hade de där ögonen inte varit så mänskliga hade jag kanske kunnat vika undan blicken och satsat på lunch på närmsta Mc Donald’s. Men nu var ögonen så plågade. Jag kunde inte ducka. Så jag bestämde mig där och då: jag slutade med kött. Tappade inte suget, inte alls, men jag kände att jag inte ville vara en del i vidrigheten. Jag gjorde det dock halvdant och slutade endast med rött kött. Jag äter alltså fortfarande fisk, och ekologisk fågel. Jag behöver inte avstå lasagne eller någon annan av mina favoriter eftersom det ju finns kycklingfärs, kalkonbacon och kalkonsalami. Har mitt liv blivit trist? Jo, kanske lite. Men min mage mår bättre och det känns fint att inte vara en del i den miljöförstöring som nötköttsindustrin innebär.

Jag önskar fler skulle tänka på vad man stoppar i sig. Kanske fundera lite över hur det kommer sig att kött aldrig någonsin varit billigare än det är i dag. Det är upp till envar vad man vill äta. Jag dömer ingen som äter kött. Samtidigt finns det folk i min närhet som stör sig på mitt val. De tycker jag är ”pk” och ”präktig”. Min man till exempel. Han tycker det är tråkigt att vi aldrig äter samma grillbit. Det är inte första gången han kör tuffa hard core-påtryckningar.

Men när jag åter ser de plågade djurens ögon i ännu ett inslag om slakt får Klas äta sitt lamm i fred, även i fortsättningen.

”Mäh! Den där Josefine är en jäkla dubbelmoralsmänniska”, tänker du kanske nu. I så fall har du ju rätt. För hur kan jag tycka synd om kor och grisar samtidigt som jag äter kyckling? Jag har inget bra svar. Okej, jag försöker välja ekologiskt, men kan jag verkligen vara säker på att kycklingen jag mumsar lever på större yta än den här tidningssidan?

Svaret är nej. Allt jag kan säga till mitt försvar är att jag försöker ha ett samvete. Och kanske är det så som köttindustrikritikern och författaren till ”Äta Djur”, Jonathan Safran Foer säger: Att göra lite, är bättre än att göra ingenting.