Oj då, blev det vaginalt… … stackare, huuur känns det?

Läs Josefine Sundströms krönika

Foto: Sara Ringström
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.
RELATIONER

Efter mina två kejsarsnitt har jag ett litet ärr på magen som ser ut som ett leende. Det är ett svagt ärr, ett blygt men stolt leende. Det sitter långt ner på magen och syns knappt men jag tänker ofta på det. Och då blir jag glad. Kanske beskriver det där ärret min upplevelse av att få barn allra bäst. För jo men tänka sig, jag är NÖJD med att ha gjord två planerade kejsarsnitt. Och håll i er nu; jag är inte bara nöjd jag är MYCKET nöjd. Jag är otroligt jättenöjd och jag hade aldrig velat byta mot så kallade vanliga förlossningar!

Ändå möter jag ganska ofta beklagande blickar och sorgsna miner då jag berättar om mina förlossningar.

– Jaså, oj och fy. Blev det snitt? Lilla gumman huuuur känns deeeet?

När jag då förklarar att det känns fint händer det ganska ofta att personen i fråga lägger huvudet på sned som för att markera att han eller hon ändå tycker synd om mig.

Efter mitt första kejsarsnitt brydde jag mig. Jag gick till och med på bilden av att det skulle vara synd om mig, att jag gått miste om något underbart. Men så blev jag gravid igen. Ännu en komplicerad graviditet med en hel del bekymmer och sjukskrivningar. Nio månader av sjösjuka, extremt lågt blodtryck, struma, anemi och kraftiga foglossningar med kryckor som följd för att nämna en liten del av eländet. Det enda som var trösterikt var att barnet i magen mådde prima. Jag var så dålig att jag inte orkade förbereda mig på att barnet en vacker dag skulle komma ut.

Men tack och lov började jag tänka tillbaka på min första förlossning. Och allt jag kunde minnas var att det var en alldeles underbar upplevelse. Jag var skraj som fan, speciellt när jag kände hur nålen med bedövning gick in mellan kotorna i ryggraden. Var riktigt rädd för mitt och barnets liv. Men så fort benen blivit gelé och de spänt upp skynket mellan mitt ansikte och magen blev jag lugn. Jag var i trygga händer och allt var otroligt proffsigt. Jag vågar påstå att det var mysigt trots det stora allvaret som vilade över rummet. För även om personalen skär upp magar och lyfter ut bebisar flera gånger var dag lyckades de förmedla en känsla av hur unikt det var när just min lilla dotter kom till världen.

Det gjorde naturligtvis ohyggligt ont att resa sig upp efteråt och det stramade i buken en tid. Men jag kände mig ändå riktigt pigg. Piggare än de som legat och kämpat med värkar i flera dygn. Och betydligt piggare än de som först pinat sig genom ett värkarbete för att sedan tvingats göra akut snitt.

När jag tänkte tillbaka på de där intensiva timmarna på Danderyds sjukhus så kände jag bara stor glädje. Och jag längtade tillbaka. Så när det blev beslutat att jag skulle göra ännu ett planerat kejsarsnitt gick jag på fjäderlätta steg från barnmorskan. Kände ett wow i hela kroppen.

Mitt andra snitt blev en lika fin upplevelse, det kan mitt leende ärr intyga.

Så nu tar jag härmed chansen att ge tillbaka.

Till er som bara upplevt vaginala förlossningar: Stackare, ni har verkligen missat något alldeles underbart!

ARTIKELN HANDLAR OM