Det är inte inne att vara snäll längre

Läs Josefine Sundströms krönika

RELATIONER
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.

Under många år gjorde jag allt för att ­komma hemifrån. Bort från mitt familje­hem. Jag bodde i Göteborg på den tiden och mina föräldrar i Stockholm. Jag kom hem över högtider, julen till exempel. Pappa hämtade mig på Arlanda och bar min väska till bilen. Mamma sken upp då jag klev in, jag kände att jag var efterlängtad. Jag dumpade min bag i mitt gamla flickrum, slukade en skiva av mammas nybakade kladdkaka och lånade sedan den fasta telefonen för att ringa vänner: ”Tjoho Kompis, jag är här nu, när kan vi ses?”.

Plikttroget firade jag julafton för att resten av helgen stå uppklädd tillsammans med polare i någon bar. Jag antar att jag inte var särskilt unik. Jag antar att det är just så tjugoåringar beter sig. Trots att man faktiskt längtar hem, så att det gör ont ibland, handlar relationen med föräldrarna om att bryta sig fri.

Tack och lov rinner det lite vatten under broarna. Åren går, man blir vuxen på riktigt.

I dag träffar jag mina föräldrar flera gånger i veckan. Min man och jag bor mitt mellan våra föräldrar.­ Några kilometer från dem bara. Och jag är så glad för det! För min egen skull såklart men även för mina­ barn.

Mina föräldrar är sådana människor som många säger att dom vill vara men få verkligen innerst inne­ är. Snälla. Snäll är inte högsta mode. Det har blivit synonym med trist – trist tycker jag.

Min pappa är inte snäll och dum. Han är snäll och stolt! Han reparerar saker åt folk, skjutsar, snickrar och håller på. För en tid sedan gav han bort lite mark till mina kusiner, bara för att han kände att han kanske fått lite mycket i bodelningen efter farfar. Min pappa är så jävla reko.

Min mamma är också one of a kind. Hon har alltid tagit hand om alla i sin närhet. Hon syr kläder, går på teater och kör vattenkrig med barnbarnen. Och hon klär julgranar och hämtar medicin åt åldringarna. Hon kämpar för handikappade där hon bor och skriver riviga insändare till tidningen för en bättre­ värld. Mamma är ödmjuk in i märgen och sprider kärlek.

Att hänga med mina föräldrar är att bli inspirerad. Efter jag har varit hos dem brukar jag liksom känna:­ ”Åh fan, det går faktiskt att vara hygglig”. Jag är så glad att mina barn fått världens bästa­ mormor och morfar. Deras liv vore fattigare utan dem.

Och farmor. Farmor skall vi inte glömma. Hon är som en sextiosexårig Pippi. Farmor busar. Hon syns och hörs. Hon bär illrött läppstift, feströker, går i kyrkan och samlar på glasburkar, tavlor, stringhyllor och recept. Hon har en liten modebutik som säljer stora trosor och en stor hund som älskar barn. Farmor har frysen full med hemkokt sylt och plockad svamp. Trots alla aktiviteter har hon alltid tid för ­sina barnbarn.

Att mina tjejer får lära känna männi­skor från den gamla tiden är en ­ynnest. Okej, våra föräldrar är ­inte lastgamla. Men trots det ­skiljer vi oss från dem. Det känns som de är mer rekorderliga.

Kanske är det så att människor från förr var snällare. De tar inte saker för givet som min generation gör. Eller är det så enkelt att man blir lite god med åren?

FAKTA