”Varför märker han ingenting?”

Malin Wollin har svaret: ”För att han tycker jag är underbar – jag speglar ju honom”

RELATIONER

Jag råkar sitta fyrtio mil bort från mina chefer så jag har ingen aning om huruvida de lägger benen i kors, hur de drar handen genom håret eller smeker sina örsnibbar.

Och även om jag visste, hur skulle de se mig när jag apar efter?

Jag skulle önska att jag kunde härma deras tics men jag har helt enkelt ingen aning.

Ska jag ringa upp och imitera deras röster?
Eller ska jag nöja mig med den anspråkslösa ersättning jag lyfter idag?
Eller ska jag ringa upp och be om löneförhöjning och sedan vara tyst med påföljden att hon lägger på eftersom hon tror att samtalet bröts?
Jag låter bli, jag låter bli allt. 
 

Men teorin om att härma sin överordnade är intressant, för jag tänker: var går gränsen för blygsamt smicker och oförskämt beteende?
På ett möte för ett par veckor sedan vågade jag livet genom att göra exakt som personen mittemot. Han la upp foten på knät, jag la upp foten på knät. Han spred ut sin arm över stolsryggen bredvid, jag spred ut armen på stolsryggen bredvid.

Hjärtat dansade runt och pulsen dunkade någonstans hakan. Det kändes så perverst!
Och jag tänkte för mig själv: Varför märker han ingenting?
Och svaret är då: Därför att han tycker att jag är underbar. Jag speglar ju honom själv, han älskar sig själv alltså älskar ha det han ser.
 

Hur stor effekt mitt beteende faktiskt hade kan jag aldrig veta men jag vet att jag kom undan utan att bli påkommen.
Det var spännande, det var vardagsdramatik.
Det är så himlastormande spännande detta med maktspel och strategier.

Jag pekar med hela armen, rabblar intressant fakta, använder rädsla för att ta makt och utnyttjar mitt utseende.

Så synd bara att den enda som ser mig är en mullig ettåring.

ARTIKELN HANDLAR OM