”Less på att hata mig själv”

Zandra Lundberg om att våga tro på lyckan

NÖJE

Det var en förbannat deppig dag förrförra året.

På morgonen petade jag i mig mina antidepressiva tabletter som alla andra morgnar. Jag kan inte redogöra för exakt vad jag  sysselsatte mig med under dagen, men jag kan garantera att jag mådde skit medan jag gjorde det.

Tillvaron var en grå trögflytande sörja av dagar som avlöste varandra.

På kvällen stod jag framför mammas bokhylla och scannade efter en bok att läsa i badet.

Jag rafsade åt mig en bara för att pärmen stack ut.

Två timmar senare sprätte jag upp ur badkaret med en nyfunnen livslust. Det var som om någon dragit upp en gigantisk rullgardin framför ögonen på mig.

Boken handlade om positivt tänkande.

Kunde det verkligen vara så simpelt? tänkte jag för mig själv. Jag som lagt ner en halv förmögenhet på att älta alla mina problem med psykologer. Jag som tampats med ångest i flera år – kunde jag bara välja att må bra i stället?

Ja.

Jag kunde det. Jag gjorde det valet för mig själv där i badkaret. Det var lätt, för jag var så förbannat less på att må dåligt. Less på att hata mig själv, att vilja dö, att vakna varje morgon och hasa mig upp ur sängen mot min vilja. Så om det fanns en väg ur det, som dessutom verkade rätt enkel ,så var jag villig att ta den.

Jag började skriva tacksamhetslistor. Jag valde att fokusera på det fina i stället för det fula. Jag bokade en resa till Mexico. Jag började med yoga. Jag stoppade mig själv varje gång jag hörde att jag började klaga. Jag började acceptera min kropp. Jag slutade äta antidepp.

Det låter enkelt och det var det också.

Det var så enkelt  att jag efter drygt ett år började tvivla. Vad var det jag höll på med egentligen? Läste självhjälpsböcker och hade någon flåsigt positiv inställning till allt? Nej, så lätt kunde ju inte livet vara. Tvivlet växte sig starkare och starkare.

En kväll bröt jag ihop totalt på toagolvet och bara grät och grät och grät. Om jag inte längre vågade tro på att livet kunde vara bra, vad hade jag då kvar?

Jo, den där grå trögflytande sörjan av dagar som avlöste varandra i väntan på döden.

Jag reste mig. Inte bara från toagolvet, utan från tvivlet.

Positiv psykologi handlar för mig främst om att tro.

Jag måste våga tro att livet kan vara enkelt och vackert. Även om det tar fruktansvärt ont ibland, så går det över.

Men utan tro kommer det inte fungera.

ARTIKELN HANDLAR OM