”Feminism blev ­ännu ett krav att leva upp till”

NÖJE

Jag älskar feminismen, men ibland kan jag undra om den älskar mig.

Ärligt talat har jag ofta känt mig fel och otillräcklig.

I tonåren var jag inte feminist, jag var ätstörd. Hela min tankeverksamhet kretsade kring allt jag inte skulle äta så att jag kunde bli smal. För var jag riktigt smal så kunde jag bli accepterad. Jag jagade som så många andra en ouppnåelig målbild. Men hur jag än jagade och jagade så fick jag aldrig den där slutgiltiga bekräftelsen på att jag lyckats. Hur jag än slet så var det aldrig nog. Jag var aldrig nog.

Tonåren övergick i vuxenliv. Jag fick mer och mer förståelse för att kvinnokampen fortfarande behövs. Jag hade liksom trott att det där med lika löner och att behandlas jämställt redan var överstökat. Dumt av mig.

Ju mer jag läste på desto mer skämdes jag. Jag hade ju verkligen inte fattat någonting. Jag insåg hur skev bilden av kvinnor är i reklam och media.  Sakteligen började jag förstå var målbilden av den där smala perfekta kvinnan kom ifrån. Den kom inte inifrån mig, jag hade inte fötts med en längtan efter att vara pinnsmal. Det målet hade formats av intryck utifrån.

Så jag gick och blev feminist.

Jag läste på ännu mer. Debattörer, bloggare, twittrare och ­förståsigpåare.

Och ju mer jag läste desto mer oroad blev jag.

För här fanns det ju också en målbild att leva upp till. En bild av hur den goda feministen lever och ­verkar. Den goda feministen kan ­exempelvis döma andra kvinnors sätt att vara feminister och säga saker som ”det där var ju inte särskilt feministiskt av dig”. ”App, app. Delade du den där ­länken? Då är du inte en riktigt feminist.” Och så vidare.

Återigen var jag otillräcklig och fel.

Var det dags att börja jaga igen? Anpassa mig, säga och göra saker som andra feminister tycker och tänker att jag ska göra?

Nej.

För jag är förbannat less på det.

Jag är trött på att få höra utifrån hur jag ska vara. Jag har gjort ett fullgott försök, men tyvärr, jag lyckades inte bli perfekt.

Varken en perfekt kvinna eller en god feminist.

Så vad finns det kvar?

Jag kan vara jag.

Jag kan lägga min fulla energi och kraft på att vara jag. För då, till skillnad från när jag sitter och känner mig otillräcklig, så kan jag bidra till någon som helst förändring här i världen.

Zandras zuper

Jag har helt missat sociologen Brené Browns Ted-tal om sårbarhet och skam. Vilken ögonöppnare! ”Vi kan inte välja att döva vissa utvalda känslor. Om du  dövar det mörka dövar du också det ljusa.” Finns förstås på Youtube.

Zandras znark

TV 3 har alltså lanserat ett nytt program, någon slags tävlingstjofräs, där deltagarna i slutet av programmet ska bli jagade av aggressiva hundar...? Låt mig citera SKK:s ordförande: ”Hur långt får man gå? Blir nästa tv-underhållning att visa kvinnor eller barn som jagas av kriminella män med sjuka fantasier?”

ARTIKELN HANDLAR OM