Nu har ”Arne Dahl” fått ett ansikte

Efter fem år berättar Jan Arnald sanningen

BOKRECENSIONER

På bokmässan i Göteborg dök han upp, maskerad med lösskägg.

I fem böcker lyckades han hålla sin verkliga identitet hemlig.

Nu har deckarförfattaren ”Arne Dahl” fått ett ansikte: litteraturkritikern Jan Arnald, 40.

– Jag skrev faktiskt min första deckare redan som 14-åring, säger han.

Foto: Hanna Teleman
SANNINGENS ANSIKTE Jan Arnald gömde sig bakom pseudonymen ”Arne Dahl” i fyra år. Nu är han aktuell med sin sjätte bok ”En midsommarnattsdröm” och passar samtidigt på att visa sin riktiga identitet.

I dagarna är han aktuell med den sjätte boken om Kerstin Holm och de andra i A-gruppen, Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell karaktär.

I ”En midsommarnattsdröm” vävs flera till synes vitt skilda mord samman i en sinnrik och magisk intrig – med ett på många sätt oväntat och fascinerande slut, värdigt den kritikerhyllade ”Arne Dahl”.

– Jag hoppas jag inte säger för mycket, men min tanke var att skapa en mördare som kunde vara jag själv, säger Jan Arnald.

– En mördare med goda avsikter, att väcka någonting.

Själv väckte han en viss förvåning i december förra året, när det avslöjades att det var han som dolde sig bakom pseudonymen ”Arne Dahl”.

I fyra år och fem böcker gäckade han offentligheten.

– Jag har fått brev från läsare som gissat på allt från högt uppsatta poliser som Esbjörn Esbjörnsson till Jan Guillou, säger Jan Arnald.

Böckerna har rosats av kritikerna – men något ansikte har författaren aldrig haft.

Till nu.

Här är han: ”Arne Dahl”, en lite blyg, glasögonprydd, humoristisk tvåbarnsfar, med ett förflutet som reggaemusiker på fritiden.

– Det var en rätt bra tillvaro med två parallella författarliv, men det var nog dags att träda fram. Det kändes bra. Jag började få anstränga mig för att vara hemlig, men jag har försökt undvika att ljuga.

”Arne Dahl” föddes 1995 – av flera skäl.

– Jag tyckte att böckerna började sälja på författarnamn, att författaren blev viktigare än texten. Jag ville att läsarna skulle lita på böckerna istället.

Dessutom ville Jan Arnald själv börja om på nytt som författare, efter att ha gett ut två skönlitterära böcker, som inte direkt rosats.

– Jag tyckte att jag hade blivit tråkigt bemött, som elitist, och fått en stämpel som akademikern som försöker sig på att skriva skönlitterärt – fast det var tvärtom. Det var nödvändigt att börja om från scratch.

Henning Mankells ”Mördare utan ansikte” väckte lusten att skriva en egen deckare – ”jag borde väl också kunna” tänkte Jan Arnald, som i ungdomen slukade alla Sjöwall-Wahlöö-böcker, om och om igen.

Ur efternamnet Arnald föddes ”Arne Dahl”. Skaka om bokstäverna lite och lägg till ett ”e” och ett tyst ”h” och du hittar honom.

Men ”Arne Dahl” hade det inte så lätt i början.

– Jag skickade den första boken anonymt till Bonniers, mitt eget förlag, men den kom tillbaka – oläst.

Till sist nappade Bra Böcker och gav ut ”Ont blod”, 1998. Sedan dess har ”Arne Dahl” kommit med en bok om året.

Men trots kritikerhyllningarna – någon försäljningssuccé à la Liza Marklund, som debuterade som deckarförfattare samma år, har det aldrig blivit.

– Jag har funderat på det. Om det är för att Arne Dahl inte har haft något ansikte? I så fall band jag ris åt min egen rygg. Jag har ingenting emot att både synas och läsas, säger Jan Arnald.

”Arne Dahl” är inte något han skäms för.

– Nej, jag har aldrig sett ned på någon genre. Det är en ren lycka att skriva och man kan få in mycket i en deckare. Jag försöker förankra mina böcker i samtiden, i ”En midsommarnattsdröm” har jag med både hedersmordsproblematiken och Östeuropas EU-anpassning, med Polen som exempel.

Och ”Arne Dahl” kommer att leva vidare – om än inte lika hemlig.

– Det ska bli tio böcker och jag har fyra kvar. Så långt liv har han i alla fall.

Fakta: Jan Arnald

Kerstin Nilsson