”Jag tror alla jag möter om gott”

Marianne Ahrne blir ofta lurad - men tänker fortsätta leva som en labrador

Foto: Gunnar Seijbold
Tillitsfull "Den största drivkraften är kärleken", säger författaren och regissören Marianne Ahrne. Och så lever hon - "som en labrador, glatt viftande på svansen tills det plötsligt gör ont någonstans".
BOKRECENSIONER

Hon är Sveriges enda riktiga äventyrare - kanske.

Visst, det finns fler som korsar öknar till fots. Men Marianne Ahrnes mod sträcker sig bortom detta.

- Det enda jag är riktigt rädd för är att såra i onödan. Och att mannen jag älskar ska gå in i någon annans famn.

Marianne Ahrnes nya bok "Jag har hört kamelerna sjunga" släpptes härom veckan.

Det är en gedigen reportagebok från hennes många resor i Afrika de senaste fem åren. Men det är också en självutlämnande berättelse om vem Marianne Ahrne är, och hur hon fungerar.

– Om det bara handlade om vad jag sett på resorna kunde jag lika gärna låta bli att skriva. Men när jag sitter vid mitt köksbord och skriver är det reflektionerna som är väsentliga. Reflektioner som berättar något nytt också för mig.

Och där, vid köksbordet, har Marianne Ahrne lagt in hela sig själv i berättelsen. Hon beskriver inte bara sina resor, utan även sina känslor - till exempel för mannen hon älskar. Smärtan när han inte hör av sig. Och frustrationen över att han i decennier velat mellan hustrun och Marianne.

Men det där vill hon inte så gärna tala om. För vad hon än säger kan det såra. Och såra är det som hon är näst mest rädd för.

Men fysisk fara skrämmer henne inte. 63 år gammal tvekar hon inte att till fots följa en saltkaravan genom Ténéréöknen i Niger. 60 mil på 13 dagar i 50 graders värme.

Extremt godtrogen

Under sina resor blir hon dessutom lurad på pengar gång på gång.

– Jag är extremt godtrogen och går genom livet som en labrador, glatt viftande på svansen tills det plötsligt gör ont någonstans. Jag har för dålig fantasi för att bli rädd.

Det är inte alltid bra, för det kostar att bli lurad. Men det är inte bara dåligt, säger hon, för de flesta människor är goda. Och den som i stället styrs av sin misstro har mycket svårare att ge sig hän.

Marianne Ahrne har inga barn, säger att hon aldrig velat ha något. Måhända finns det fler förklaringar. Hon hade en komplicerad uppväxt och lärde inte känna sin far förrän hon var nästan vuxen.

– Kanske finns det ett samband. När jag var liten klarade jag inte av att se vuxna som gullade med sina barn, för ingen hade någonsin gullat med mig. Jag fick klara mig så gott jag kunde.

Kom inte längtan efter barn senare i livet?

– Nej, man kan inte gå alla vägar och det där är en väg som jag inte gick. Nu är den stängd för alltid, och jag ångrar mig inte.

Trots det beslutet blev hon oplanerat gravid vid 48 års ålder.

– När det väl hände ville jag behålla barnet. Men då sa naturen nej, jag fick missfall.

Marianne Ahrne har ofta uppfattats som samhällsdebattör, trots att hon inte är intresserad av idéer eller ideologier.

– För mig är det möten med människor som är intressanta.

Fick en chock av kritiken

Därför blev hon förvånad och ledsen när hennes två filmer om manligt/kvinnligt skapade rabalder. Filmerna gjorde hon tillsammans med läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt. Vissa debattörer ansåg att de stod för en konservativ kvinnosyn.

– Jag fick en chock när det blev krigsrubriker. Jag ville inte skapa debatt. Mitt eget möte med Rigmor hade hjälpt mig att förstå människor bättre. Jag ville dela med mig av den erfarenheten.

I höstas tillträdde Marianne Ahrne som långfilmskonsulent vid Svenska filminstitutet. Det jobbet varar i tre år, tills hon blir 66.

Och pensionerar dig?

– Nej, skriva böcker kommer jag alltid att göra. Och nu när jag läst så många manus i jobbet känner jag att jag har mer att ge som manusförfattare.

Namn: Marianne Ahrne

Tre svar

Foto: LARS ROSENGREN
Svårt val.

Olle Castelius

ARTIKELN HANDLAR OM