"Jag överraskas av mördarna"

Arnaldur Indridason berättar om hur romanerna växer fram

BOKRECENSIONER

Arnaldur Indridason påstår att han är en vanlig familjefar.

Men så fort barnen gått till skolan ägnar han sig åt mord.

- De som blir mördade förtjänar det, säger han.

Foto: GUNNAR SEIJBOLD
ingen potentiell mördare "Alla deckarförfattare är potentiella mördare, det har jag alltid hävdat. Men jag måste nog ta tillbaka det nu när jag själv blivit författare", säger den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indridason.

Egentligen hade Arnaldur Indridason inte tänkt bli författare. Hans pappa, Indridi Thorsteinsson, var författare och Arnaldur ville inte bli som han. Pappa arbetade jämt. Var han än befann sig så skrev han.

Lille Arnaldur tyckte det räckte med "en sån i familjen". I stället ville han bli busschaufför eller kanske grävmaskinist - men han började skriva ändå.

Arbetade som journalist

Efter att ha studerat historia och film på universitetet i Reykjavik blev han journalist på Islands största morgontidning, Morgunbladid.

35 år gammal skrev han sin första roman: en deckare om den isländske polismannen Erlandur Sveinsson. Nu har han skrivit fyra böcker om Erlandur och den senaste, "Kvinna i grönt", har precis kommit ut på svenska. Precis som i de tidigare böckerna söker Erlandur svaret på en mordgåta som ligger långt tillbaka i tiden, samtidigt som han kämpar med sina privata problem. Relationen till barnen är frostig och den före detta frun vill inte veta av honom.

- Jag vill ha Erlandur olycklig. Lyckliga människor är ointressanta, säger Indridason och tillägger att han tänker en hel del på sin egen roll som pappa.

- Jag funderar mycket på vad jag skulle kunna göra bättre. Jag tycker alltid att jag har för lite tid. Men det är så det är.

Skriver i hemmet

Varje morgon när hustrun och barnen går hemifrån sätter han sig och skriver.

- Då är det lugnt och tyst i huset. En bra dag hinner jag skriva fem sidor.

- Jag börjar med bokens första sida och skriver mig framåt. Jag vet vad boken ska ha för tema, men jag vet inte vad som ska hända eller hur den ska sluta. Historien kommer allt eftersom. När jag började på "Kvinna i grönt" visste jag bara att den skulle handla om våld inom familjen. Men jag visste varken vem mordoffer eller mördare var.

- Jag kan själv bli överraskad över vem den döde visar sig vara och vem som är mördaren. I mina böcker är mördaren inte mördare i ordets rätta bemärkelse, de har ofta goda skäl till sina dåd. De som blir mördade förtjänar det.

Med sina böcker om Erlandur har Indridason vunnit Skandinaviska deckarsällskapets pris "Glasnyckeln" två gånger. Det är han ensam om.

- Pappa gladde sig åt att jag började skriva böcker. Men de första sålde dåligt och han fick inte uppleva när jag slog igenom som författare. Pappa dog 2000.

Då hade Indridason precis skrivit klart "Glasbruket", den roman som skulle ge honom det första Glasnyckeln-priset och bli hans stora genombrott. Nu säljs böckerna om Erlandur i ett femtontal länder och sedan två år tillbaka skriver Indridason på heltid, eller i alla fall mellan klockan 8 och 14.

- Sedan kommer barnen hem och kaoset bryter ut. Då tar jag en lång promenad och funderar på det jag skrivit under dagen och vad som ska hända sedan.

Lever alltid med romanerna

Även om han inte skriver mer än sex timmar om dagen så kretsar tankarna ständigt kring romanerna, han lever med dem hela tiden.

- Familjen har vant sig vid att jag plötsligt kan lämna middagsbordet och gå iväg och göra en anteckning.

Idéerna skriver han ner på lösa lappar. De bästa uppslagen brukar komma i sängen, precis innan han somnar.

- Då gäller det att ha papper och penna till hands. En gång när jag inte hade något papper skrev jag direkt på nattduksbordet.

Arnaldur Indridason ler. Kanske börjar han likna sin pappa i alla fall.

Fakta: Arnaldur Indridason

3 svar

Johan Taubert