"Jag bestämde mig för att bli normal"

Jenny Diski har gjort en lång resa från sin tragiska barndom

Foto: Lotte Fernvall
Främling på tåg – så lyder titeln på jenny Diskis självbiografiska skildring av möten med människor under en lång resa med tåg i USA. Hon är tillbakadragen och tycker inte om att prata med främmande medpassagerare, men i rökkupéerna fick hon ändå höra hela levnadshistorier. ”Det blev väldigt spännande”, säger hon.
BOKRECENSIONER

I dag är Jenny Diski, 58, en respekterad författare med lugn blick och ordnat liv.

Det är långt ifrån den lilla flicka hon en gång var. Föräldrarna hade psykiska problem och Jenny tog droger och var inlagd på psyket i omgångar.

Engelskan Jenny Diski är i Sverige för att prata om sin senaste roman "Främling på tåg". Det är en prisbelönt blandning av självbiografi och reseskildring. Hon röker sig fram på tåg i USA och träffar en mängd olika människor i de sluskiga rökavdelningarna. Där finns gogoflickor som eventuellt är pojkar, grälande par och uppvaktande alkoholister.

Med tanke på att Jenny Diski helst håller sig för sig själv och tar det lugnt är detta en märklig resa. Inte gillar hon att tala med främlingar heller. Men som stoff till en bok blev det utmärkt.

- Jag behövde knappt prata själv. I rökdelen blir det mycket snack. Det räckte med att hälsa så serverade folk sitt livs historia. Många gillar att berätta om sig själva för någon de inte känner. Det är något terapeutiskt över det, och dessutom får de inte mothugg. Det blev väldigt spännande, säger Jenny Diski.

På psykklinik som barn

Under tågresans gång får hon associationer till sin barndom, som var ensam och tragisk. Båda föräldrarna hade psykiska problem. Särskilt hennes mamma var mycket labil, och båda kunde vara våldsamma. Pappan lämnade mamman och dottern upprepade gånger. Jenny visste aldrig vad som skulle hända hemma - skulle det vara bråk och slag, eller skulle mamman ligga med neddragna gardiner i sovrummet?

Den oberäkneliga hemmiljön skadade Jenny Diski. Första gången hon lades in på psykiatrisk klinik var hon bara barnet. I tonåren började hon använda droger.

- På den tiden var droger en del av kulturen och jag tyckte det var spännande. Som ung tror man att man är odödlig, även om man innerst inne vet att något är farligt.

Strax efter tjugo gjorde Jenny en helomvändning. Hon slutade missbruka - och gick en sekreterarutbildning.

Lärare i några år

Hon får det att låta lätt:

- Det var som om jag övade inför en roll, rollen att bli "normal". Jag bestämde mig helt enkelt. Jag kom till en punkt där alternativet var att tillbringa livet på institution och det ville jag absolut inte.

Sekreteraryrket var inte Jennys mission. Hon var lärare i några år innan hennes första roman gavs ut. Då var hon 34 år och hennes dotter Chloe hade börjat skolan. Chloe är i dag 28 år och frilansjournalist. När Jenny Diski pratar om sin dotter ser hon glad ut, annars är hon inte mycket för leenden. Inte ens - kanske särskilt inte - när hon skämtar.

God relation med dottern

- Min enda tanke har varit att inte skada henne, att inte sabba hennes liv. Och vi har en väldigt god relation i dag, vi pratar ofta. Hon tycker att jag kunde ha varit en sämre mamma " Jenny ler. Då får man väl vara tacksam?

Vad har du lärt dig av din tunga barndom?

- Lärt mig vet jag inte, man gör vad man måste. Jag fick ett gott självförtroende, jag var tvungen till det. Och jag förstod att en familj kan vara mycket farlig.

Jenny Diski hade sin sista depression 1984. I dag tar hon medicin för att inte drabbas igen.

- Jag är inte världens gladaste för det, men fler depressioner vill jag inte ha. Det är fruktansvärt. En del romantiserar depressioner och påstår att de föder kreativitet, men det är ett farligt sätt att se det.

3 svar från Jenny Diski

Fakta/Jenny Diski

Cecilia Gustavsson