”Skrivandet är som att dra ut tänder”

Jonathan Safran Foer är inte alls säker på att han vill fortsätta vara succéförfattare

BOKRECENSIONER

BROOKLYN, NEW YORK

Han är den hetaste, mest hyllade och prisbelönta unga författaren i USA just nu.

Ändå känner sig Jonathan Safran Foer långt ifrån säker på att han vill fortsätta skriva romaner.

– Jag vet inte om det är som författare jag bäst uttrycker det jag vill uttrycka, säger 28-åringen när Aftonbladet möter honom hemma i Brooklyn.

Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX
SJÄLVKRITISK ”Man sitter där med ångest och självhat och känslan av att man bara slösar bort sin tid.” Så beskriver Jonathan Safran Foer författandets våndor. ”Men så kommer det ett ögonblick när man faktiskt lyckas få till något som känns angeläget.”

Jonathan Safran Foer tar emot på en oansenlig så kallad diner mitt i hjärtat av Brooklyn-stadsdelen Park Slope.

Det är inte särskilt glamoröst, men praktiskt. Han bor nämligen runt hörnet, vägg i vägg visar det sig, med författarkollegan Paul Auster.

– En ren slump. Vi är bekanta, men råkade bara hamna på samma gata.

Det är dock en händelse som ser ut som en tanke. Foer är Austers självklare arvtagare i rollen som det stora stjärnskottet på New Yorks – ja, kanske hela USA:s – litteraturhimmel.

Hans två hittills enda romaner – ”Allt är upplyst” från 2002 och ”Extremt högt och otroligt nära” från i fjol – har belönats med fler priser än någon framgångsrik ishockeyspelare fått.

Vill vara öppen för allt

De har också förärats överväldigande kritik och, åtminstone i hemlandet, fått en stor läsekrets.

Lika fullt känner sig den unge mannen med den vänliga men genomträngande blicken osäker på om han alls vill skriva något mer.

– Jag strävade aldrig efter att bli just författare och vet fortfarande inte om det är det jag vill vara. Jag vill uttrycka mig själv, jag vill ge röst åt det jag har allra längst inne i mig själv, men gör jag det bäst genom att skriva? Jag vet inte.

– I min senaste bok finns det som du kanske sett bilder och illustrationer. Kanske är det sådana jag ska jobba med i stället. Jag försöker att vara öppen för allt.

Foer, som är hängiven vegetarian, tar en tugga av den äppelpaj han beställt och fortsätter:

– Att försöka uttrycka sig själv hör till det mest frustrerande som finns. Man tror att det finns ord för allt man vill säga, men det gör det inte alls. Det språk vi använder är bara någonting ? ungefärligt. Ingen människa får sagt det som hon vill ha sagt.

Inte nöjd med något

– Nabokov förklarade det bäst, i efterordet till ”Lolita” säger han ungefär att ”jag tänker som ett geni, jag skriver som en medelmåtta och jag pratar som en idiot”. Så är det för oss alla.

Att omvärlden råkar tycka att unge herr Foer framstår som ett geni även i skrift tar han mycket lätt på.

– Det betyder inget. Jag vet själv att jag inte lyckats skriva något som jag är stolt över eller ens nöjd med. Men jag känner att jag eventuellt skulle kunna, någon gång.

Till dess hinner skrivandet – om han nu fortsätter med det – förhoppningsvis bli lite mer lustfyllt också.

Det är det nämligen inte alls nu.

Ångest och självhat

– Nej, 99 procent av skrivandet är som att dra ut tänder. Eller som en god vän sa nyligen: ”Det är som att dra ut tänder ur sin penis.” Helt fruktansvärt obehagligt alltså. Sen är det den där återstående procenten som ska kompensera allt otrevligt ?

– Man sitter där med ångest och självhat och känslan av att man bara slösar bort sin tid. Men så kommer det ett ögonblick när man faktiskt lyckas få till något som känns angeläget. Då kan det kännas som att det ändå är värt det. Kanske ?

Sedan återgår Jonathan Safran Foer till funderingar kring vad han skulle kunna tänkas ägna sig åt i stället.

Vad han än väljer kommer han sannolikt att göra det väldigt, väldigt bra.

Fakta: Jonathan Safran Foer

Jonathan Safran Foers booktips till...

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM