”Varför fick just jag överleva?”

När Owe Wikströms hjärta stannade föddes hans nya bok

BOKRECENSIONER

I december 2003 dog Owe Wikström.

Men bara en liten stund.

Han fick hjärtstopp och ramlade av löpbandet på Svettis.

Kroppen kyldes ner och när han vaknade några dygn senare ville han veta varför just han överlevt?

Då steg Dostojevskijs självuppoffrande Sonja fram till sjuksängen och Owe Wikström skrev en bok om skönlitteratur som medicin.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
FÖR SJÄLVFÖRNEKELSE Owe Wikström leverar hård kritik mot självupptagenheten som norm. Han tycker att det är hög tid att ordet självförnekelse återupprättas som en positiv egenskap.

På landets bibliotek är man inte riktigt säker på vilken hylla boken ”Sonjas godhet” egentligen borde placeras.

Några har ställt den på populärpsykologi-hyllan. Andra har chansat på hyllan för litteraturvetenskap.

Owe Wikström har inget svar.

– Men boken handlar om läsning! Två tredjedelar, säger han allvarsamt.

Vi enas om att kalla boken ett dokument från här och nu, som Owe Wikström ser det: om en tid när individualismen är religion och jag-projektet livets mening.

Det är också en bok om skönlitteraturens betydelse för våra liv. Som ett slags själslig medicin.

Fyra av hundra överlever

Men boken börjar med död.

Owe Wikströms egen, tillfälliga bortgång för snart tre år sedan.

Han bär roliga röda glasögon av plast och lägger ett av sina långa ben på ett pyttelitet, designat bord i den posha hotellobbyn och börjar berätta om decemberdagen då hans hjärta stannade.

Bara futtiga fyra procent som drabbas av akut hjärtstopp överlever.

– Tänk dig hundra människor och fyra överlever. En av dom är jag, säger Owe Wikström och andas:

– Svindlande.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala räddades hans liv med en ny nedkylningsmetod av kroppen.

Så låg han ovetande i tre, kanske fyra dygn.

Upplevelsen var inte vad prästen och professorn i religionspsykologi hade föreställt sig.

– Det var finito. Jag lades ned i ett veck i tiden, en påtvingad existenspaus. Inga nära döden-upplevelser. Lite deppigt för mig som är i branschen, så att säga.

Nu sitter han här. Återställd med rosor på kinden och nytt medlemskort på Svettis.

– Jag känner stor tacksamhet men också lite skuld: varför fick jag vara kvar?

Hans kristna tro säger honom att någon ville något.

– Inte än, gosse. Du har en uppgift.

”Man kan inte styra sitt liv”

Kanske måste fler böcker skrivas först, som den om Sonjas godhet.

Romanfiguren från Dostojevskijs ”Brott och straff” som lånat Owe Wikströms bok sitt namn, kom till honom på sjukhuset, säger han. Hon och ett batteri av gestalter från böcker han läst i sitt liv infann sig.

Sonja steg ända fram till sängen.

I romanen säljer hon sin kropp för att rädda sin försupne pappa. Hon dömer inte studenten Raskolnikov när hon förstår att han har mördat pantlånerskan utan frågar bara: vad har du gjort mot dig själv?

Hennes självuppoffring och omsorg får gestalta det Owe Wikström vill berätta: om godhetsunderskottet i en tid då självupptagenheten upphöjts till norm.

– Det finns ett ord som nästan ingen talar om, som borde komma tillbaks och det är självförnekelse. Långsiktiga förpliktelser för andras skull som inte jag har med att göra men som jag måste bära för till slut är jag i händerna på andra för man kan inte styra sitt liv.

Han beskriver ett samhälle där cirkushästarna (Bill Gates) får glittra så starkt och ardennerhästarna (syföreningen i Kalix som hjälper fattiga i Afrika) är alldeles osynliga, obetydliga.

”Hälsa på din sjuka farsa”

Han saknar medkänslan och vill dämpa nutidsmänniskans jakt på lyckan genom jag-byggande.

– Det behövs ingen makeover av köket eller kroppen. Du duger som du är.

– Jag menar att man borde hälsa på sin sjuka farsa i stället, fast man tycker att han är jättejobbig.

Ett sätt att komma dit kan vara att skaffa sig ett husapotek av skönlitteratur. På den hyllan bör böcker som dröjt sig kvar, kanske förändrat liv, placeras.

– Min poäng är att när det smäller i tillvaron och familjen och vännerna knappt orkar med en tror jag att litteraturen är en tröst, berikar och gör att man ignorerar sig själv lite. Framför allt gör böckerna att saker blir mer komplexa. Det är inte tolv punkter där man blir något?...smal, lycklig.

Fakta: Owe Wikström

Owe Wikströms boktips till:

Maria Trädgårdh