”Många lever för länge"

Henning Mankell hoppas på minst tio år till

Foto: Jimmy Wixtröm
Sätter gränser Henning Mankell är lika hemtam i Författarförbundets ombonade salonger som i sitt andra hemland Moçambique, där han bara är en vit, äldre man från Sverige. Sådant håller omåttlig framgång och mallighet i schack. ”Man måste sätta gränserna själv. Många kolleger utsätter sig för en risk när dom förekommer mycket i massmedia. Dom blir intressantare än det dom gör och då är man jävligt illa ute”, säger han.
BOKRECENSIONER

Henning Mankell fyller snart 60 år.

Men han ängslas redan för åldrandet.

Och hoppas på tio år till.

– Den dag jag inte kan arbeta mer, så dör jag.

Han möter mig på tröskeln till Författarförbundets hus och visar vägen till en vacker sal med Carl Malmsten-möbler, många böcker och vidöppna balkongdörrar mot Drottninggatan och Stockholm.

Henning Mankell bär svart kostym och drar en hand genom vitt hår. De första signalerna är redan utsända:

Han hoppar inte ombord på en båt lika lätt som för tio år sedan. Han kan inte längre nattsudda ostraffat. Och lederna, jo, de är lite stelare.

Sådant är åldrandet. Hans nya roman ”Italienska skor” styr oss rakt in i ämnet: här spelas alla huvudroller av gamla människor. Någon dör.

– Är man en förnuftig, rationell människa så skjuter man inte undan sin ålderdom för då lär den komma som en djävligt obehaglig överraskning.

Skräms av livets slut

Henning Mankell är en sådan människa. Han tänker på åldrandet och han tänker på döden.

Eftersom hans liv handlar mest om arbete och många resor över världen erkänner han att skräms av den sista delen av sitt liv. Han är rädd att något ska inträffa som stoppar resorna, författandet och arbetet med teatern i Maputo i Moçambique där han bor delar av året.

– Den dag jag inte kan arbeta mer, så dör jag, säger han.

Ett annat liv kan han inte föreställa sig.

– En vacker sommarmorgon är inte tillräcklig för mig. Jag måste fylla den med något.

I en intervju har jag läst att han redan förutspått sin egen död. År 2016 ungefär, bara tio år kvar. Jag påminner om det, men Henning Mankell ser inte rädd ut. Han kastar bara en hastig blick, lutar sig bakåt i fåtöljen och börjar huvudräkna.

– Vad blir jag då? 70-75 år? Jag hoppas nog att kunna leva dit med bibehållen kraft och förmågan att röra mig själv.

Därefter borde livet alltså ta slut. Men för många är det inte så. Henning Mankell ser det som ett hotande samhällsproblem.

– Många lever för länge. Dom hamnar i ett vegetativt stadium. Kropparna vägrar att ge upp. Man kan fråga sig vad är meningen med det livet? Jag är väl inte särskilt för dödshjälp men vi måste ställa oss frågan, börja tala om det.

”Äldres rätt till kärleken”

Vi återvänder till boken och hans val att skriva om gamla människor.

Hur tänkte du?

– Jag skräms av den gränslösa dyrkan av ungdom i vårt samhälle. Vi har tappat bort fullständigt det faktum att äldre människor har en visdom och erfarenhet. Att det inte bara är unga förunnat att uppleva passioner, sorger och smärta.

– Ytterst är det en historia om värdighet, äldre människors rätt till den stora kärleken.

I berättelsen återvänder Henning Mankell till för honom kända marker: till havsbandet i Östergötlands skärgård där han själv har bott, han vet hur det luktar och hur det låter när isen går upp. Där har den 66-årige läkaren dragit sig undan livet på en ö efter några ödesdigra misstag.

En dag kommer plötsligt det förflutna gående över isen med en rullator.

– Han tvingas konfrontera sig med det han har gjort och det liv han har levt för att öppna en dörr och inse att det trots allt finns en väg ut. Den här ynkliga människan växer till någonting större.

”Inget jag skriver är lätt”

Henning Mankells första roman ”Bergsprängaren” gavs ut 1973. Nu har han skrivit 36 böcker till. Många har blivit bästsäljare.

– Det är väldigt få rutiner eller erfarenheter jag kan luta mig mot. Varje bok är att börja om från början. Inget jag skriver är lätt.

Varför just han har fler läsare än någon annan nu levande svensk författare (han har sålt över 25 miljoner böcker), översatts till 39 språk och belönats med priser och miljontals kronor för sitt skrivande, står han förundrad inför.

Han gissar att en av förklaringarna är att han skildrar människor i förändring – ingen är sig lik när boken avslutas. En annan teori är att landskapen spelar huvudroll.

Och miljonerna?

– Jag tror att jag lever ungefär som tidigare, jag köper inte dyra bilar. Den lyx jag unnar mig är att köpa böcker.

Fakta/Henning Mankell

Foto: JimmY WIXTRÖM

Henning Mankells boktips till:

Maria Trädgårdh