De vann tre miljoner

– men Andreas och Marie bytte till ett billigare liv

Foto: Martin Lindeborg
Njuter av mer tid tillsammans Andreas och Marie njuter tillsammans med barnen Ebbe, Mira och Samuel efter lotterivinsten. Ett liv med mindre stress och större samvaro med familjen.
BOKRECENSIONER

Tänk att du vann nästan tre miljoner kronor på lotteri.

Tänk platt-tv, ny bil och båt.

Tänk nytt hus, sommarstuga och charter till Hawaii.

Tänk?… – tvärtom!

–?Vi lever mycket stramare nu, säger Andreas Berge.

När Andreas skrapade fram den sista klöversymbolen på trisslotten fattade han först inte vad det innebar. Marie, hans fru, kopplade direkt och vips stod hon med telefonluren i ena handen och champagneflaskan i den andra.

–?Det var så det kändes, som bubbel och champagne, och jag ville ringa till alla och berätta, säger hon.

Vinstlotten i sig var bara värd lite småpotatis – 75 ynka kronor – men klöversymbolerna innebar att de fick åka till tv-studion och skrapa fram ytterligare pengar. Som minst var de garanterade 10?000 kronor i månaden i tio år. Marie fixade 15?000 kronor i månaden – i 15 år. Sammanlagt strax under tre miljoner kronor.

–?Min första tanke var att nu ska jag köpa en segelbåt, säger Andreas och skrattar.

Om han gjort det hade han förmodligen förverkligat många lottköpares dröm, att kunna köpa något riktigt lyxigt.

De sålde bilen

Men det blev ingen båt för Andreas och Marie.

Ingen platt-tv eller sommarstuga heller.

De köpte ingenting.

I stället sålde de sin lägenhet. Och bilen.

Andreas sa upp sig från sitt välavlönade jobb som konsult i Köpen­hamn och de flyttade till en liten hyreslägenhet.

Kort sagt, de bytte ner sig.

För att ytterligare spä på det måste man åka i ”död mans hiss”, som Marie uttrycker det, för att nå deras nya hem i Malmö. Hissen luktar nämligen allt annat än jordgubbe.

–?Men vi har det absolut mycket bättre nu än tidigare, säger Andreas och parkerar cykeln utanför ingången.

Han tänker då inte på hissen utan på livet generellt.

Tänkte till

Pengarna fick Andreas och Marie att tänka till ordentligt. Många sena nätter hade de kuddsnackat om sina drömmar. De hade inget klart utstakat mål, men båda ville ut och resa och Andreas ville starta eget och få mer tid med barnen. Som det var såg han knappt röken av Samuel, 5, och Ebbe, 2. Han åkte till jobbet innan de steg upp och kom hem när de redan hade gått och lagt sig.

–?Det gjorde mig ledsen. Marie fick ta rubb och stubb med barnen och dagis.

Droppen var när Andreas bror en dag skulle hämta barnen från dagis. Personalen reagerade inte nämnvärt på den främmande mannen, de förväxlade brorsan med Andreas. Så lite hade de sett till honom.

Men drömmarna strandade hela tiden på ekonomin. Hur skulle de ha råd? Deras liv var bekvämt, med bra jobb och hög standard. De bodde i en stor bostadsrätt och åt ofta ute på krogen. Andreas tjänade tillräckligt bra för att de skulle kunna köpa prylar och allt vad de ville ha. Samtidigt var Marie mammaledig, först med Samuel och sedan med Ebbe.

–?Vi hade det bra, men det var spänningslöst. Vi var som på en motorväg mot framtiden, säger Andreas.

Vi går in i lägenheten. Här samsas fem personer – inklusive nykomlingen Mira, två månader – med kontor och lager i tre rum och kök. Det syns inte ett spår av trissvinsten.

Men ändå, vinsten blev startskottet för deras nya liv. Det ekonomiska hindret var undanröjt och de insåg att om de inte skulle förverkliga sina drömmar nu så skulle det förmodligen aldrig bli av.

Packade ryggsäckarna

När de väl hade bestämt sig för att dra igång drömfabriken gick allt snabbt. Det första de gjorde var att packa ryggsäckarna och ge sig ut på luffen, en resa jorden runt med barnen i släptåg.

De landade på exotiska ställen som Malaysia, Singapore och Tonga och mötte många vänliga människor.

Och så, någonstans i Thailand, föll nästa pusselbit på plats. Mitt i en pool dök idén till ett eget företag upp.

–?Vi ska göra kläder! Och vi ska involvera så många människor vi möter på resan som möjligt.

Marie hade som krav att de skulle ha ett miljötänkande och de bestämde att alla som är med får namnge en icke vinstdrivande organisation som får en del av omsättningen.

–?Vi ville skapa en affärsverksamhet med gott samvete, säger hon.

Under resan gång träffade de många människor som fick erbjudande om att rita motiv till kläder och när de kom hem satte de igång. De fick hjälp att skära till tröjor och mössor och prydde dem med motiven från de tiotalet ”designers” de mötte på resan.

Medan Marie och Andreas berättar om hur de nu kan vara hemma mycket – de driver företaget hemifrån – och göra något tillsammans blir kontrasten mellan deras nya och gamla liv slående.

–?Vi lever mycket stramare nu, men det är ingen uppoffring, säger Andreas.

Han menar att deras numera lilla budget går hand i hand med miljötänkandet. Man tänker efter innan man bränner ett par tusen på bensin. Om man nu har bil, vill säga. Och det har de inte. Man tänker också efter innan man handlar något och onödighetsköpen blir färre.

–?Resan blev som en materiell avgiftning, säger Marie och skrattar åt sitt nyuppfunna uttryck.

–?Det var ganska primitivt när vi reste. Vi hade samma kläder på oss och hade knappt några leksaker till barnen, men det gick jättebra ändå och det blev som en tankeställare.

Faktum är att de hade planerat att skaffa ett större, och kanske bättre, boende när de kom hem, men efter ett halvår i kappsäck kändes deras hyrestrea riktigt lyxig.

Just nu prioriterar de annat

Andreas poängterar att de kanske låter som riktiga idealister, men att det inte är riktigt sant. Det är inte så att de inte vill bo i stort hus med trädgård, det är bara det att just nu prioriterar de annat. Ungefär som de prioriterade annorlunda i sitt tidigare liv.

Marie säger det inte rakt ut, men på sätt och vis kan man se deras nya liv som kompensation för det gamla.

–?Om jag får citera Mark Levengood så gör jag det. Om man har lyckats få upp ett paraply i rompan behöver man ju inte fälla upp det.

Trissvinsten förändrade deras liv på ett ögonblick. Men drivkraften att fortsätta kommer varje dag, säger Andreas.

–?Det är underbart när man cyklar till dagis med ungarna och möter alla glada och leende människor. Det är annat än att komma åkande i en stor bil.

ARTIKELN HANDLAR OM