ÅSIKT

Barnmorskans ord fick mig att skämmas

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Linda Nordlund (LUF): Samvetsfrihet är inte harmlöst – rör inte en millimeter av aborträtten

Väggarna föll inåt, taket sjönk ihop och snart skulle syret ta slut. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Bredvid mig sov han som några timmar tidigare sagt att han ”var beredd att ta sitt ansvar” och storstilat erbjudit mig att flytta in det första året. Så att vi kunde dela på vaknätterna. Men jag hade ju lämnat honom flera månader tidigare för att det kändes som att mitt liv rutats in av hans kontrollbehov. Och tanken på att leva ett kärlekslöst samboliv i hans etta var det som utlöste mitt livs första panikångestattack.

Idén om att vi skulle ingå något slags resonemangsäktenskap var dock inte hans. Den var landstingets i Uppsala län.

När jag med två blå streck fått förklaring till varför min kropp inte längre kändes som min – det var den inte – sökte jag hjälp hos Studenthälsan. Jag togs emot av en trygg barnmorska med torra händer och skrattrynkor runt ögonen. Hon förklarade för mig att en förälskelse blåser över på ett par månader, och att ett stabilt äktenskap byggs på vänskap hellre än kärlek.

Istället för en remiss till gynekologen gav hon mig rådet att gå tillbaka till mannen som nu råkat göra mig gravid. Min oplanerade graviditet var nämligen inte så oplanerad som jag trodde – det var mitt undermedvetna som låg bakom, menade hon. Jag hade ”tillåtit” mig att bli gravid för att det innerst inne var min önskan.

I dag hade jag rest mig och krävt att få tala med chefen. Men just där och då hade jag gråtit i två dygn, och jag höll på att ätas upp av mina skuldkänslor över att jag varit så urbota dum att jag litat till den erkänt usla preventivmetoden ”jag drar ut den i tid”. Barnmorskans idéer om att det var jag som tillåtit mig att bli gravid träffade därför med precision mitt skamcentrum.

Alltså ringde jag inte gynmottagningen, utan Försäkringskassan. Jag räknade på öret ut hur jag skulle klara ekonomin, jag läste allt jag hittade på nätet om fostrets utveckling. Ett litet, rörformat hjärta slog. Men jag kunde inte sluta gråta. När jag googlade ”abort” hamnade jag på Ja till livet-sajter. Jag läste att 35 000 kvinnor gör abort i Sverige varje år, men jag hittade inte deras berättelser.

Min livmoder var ockuperad och mina tankar cirklade hjälplöst runt den.

Barnets far sade att han skulle respektera mitt beslut, vad det än blev, och lade därmed hela ansvaret i mitt knä. Jag kände mig på en gång inte tillräckligt ensam och samtidigt helt och hållet ensam.

När jag till slut kom till Akademiska var mitt förtroende för vården närmast obefintligt. Jag kände mig så skör att jag inte visste om jag skulle klara av att hantera ytterligare moraliserande vårdpersonal. Men på sjukhuset uppträdde de professionellt, gav mig objektiv information om mina alternativ och lät mig fatta beslutet själv.

I vecka sju (plus fyra) tog jag tabletten som avbröt graviditeten, efter fyra veckors vånda. Jag har aldrig ångrat min abort.

Att jag nu, efter flera år, väljer att berätta om mina erfarenheter beror på att den nyvalda KD-ledaren Ebba Busch Thor väckt liv i debatten om så kallad ”samvetsfrihet” för vårdpersonal, det vill säga att den barnmorska som av religiösa skäl inte vill utföra aborter, abortrådgivning eller preventivmedelsrådgivning ska ha rätt att slippa dessa arbetsuppgifter. I debatten har många lyft fram argumenten om att abort är en rättighet, och att i de länder som har samvetsfrihetslagstiftning har också kvinnors tillgång till säkra aborter minskat. I Italien hänvisar 70 procent av gynekologerna till samvetsfrihet, och de italienskor som har råd åker därför till London för att göra abort.

För mig handlar frågan om någonting annat: om vikten av att kunna lita på vården också när man är som svagast. Den barnmorska jag hamnade hos hade ingen lagstiftning i ryggen när hon vägrade mig abortrådgivning, och landstinget hade därför kunnat ge henne en reprimand om jag orkat driva saken vidare.

Samvetsfrihet låter harmlöst. Men om det införs undergrävs förtroendet för professionen – och för hela sjukvården. Därför ber jag Ebba Busch Thor: Rucka inte en enda millimeter på aborträtten. Sanktionera inte att fler kvinnor i en redan jobbig situation förvägras sina rättigheter på det sätt som drabbade mig.

Linda Nordlund,

Ordförande Liberala ungdomsförbundet