Så stoppade vi förortsvåldet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-09
För några år sedan brann Paris förorter. I Köpenhamn är det ungdomsupplopp.
I Malmö, Göteborg och Uppsala oroligheter med stenkastning mot polis och brandmän.
I Stockholm och på andra platser har det också kastats sten.
Det kommer inte som en blixt från klar himmel. Vi har kunnat se hur detta växt fram, hur stämningen blivit alltmer spänd. Däremot vet vi betydligt mindre om varför det blivit så här.
En del svar finns: ökad segregation och utanförskap, ökade klyftor och större motsättningar. Även om det är viktiga svar är de inte tillräckliga. Men de är tillräckliga för att antyda att polisiära insatser inte i grunden kan lösa problemen.
Trots den insikten har polisen sin del av ansvaret. För Stockholmspolisen ledde det för några år sedan till självkritik. Vad mer kan vi göra för att stoppa utvecklingen? Svaret blev att polisen och för all del också andra samhällskrafter hade övergivit de mest utsatta områdena, och bara kom dit för att ingripa när det var oroligt. Så byggs inte respekt och förtroende.
Mitt första beslut blev att återvända för att finnas på plats. Sedan dess har vi startat 15 lokala poliskontor i de mest utsatta områdena. Polisstyrelsen har beslutat att i ett andra steg starta ytterligare tolv denna höst och vinter. På några få år ökar vi alltså inom ramen för närpolisarbetet vår närvaro på 27 utsatta platser i Stockholms län.
Poliserna vid dessa kontor har två huvuduppgifter: dels se till att respekten för lag och ordning upprättas, dels bygga ett förtroende hos de boende. Det är inte en fråga om antingen eller.
Men det räcker inte med polisens insatser. Därför har vi sagt till kommunerna att vi öppnar poliskontor under förutsättning att också de gör en insats, till exempel fler fältassistenter.
Vi behöver lyssna och samtala, inte minst med ungdomarna. Därför startade jag ett ungdomsråd. Det har gett mig många kunskaper, tankar och idéer. Vår polismyndighet är indelad i åtta geografiska områden – polismästardistrikt. Nu har också cheferna för dessa, polismästarna, startat ungdomsråd. Men minst lika viktigt som dialog med ungdomarna är naturligtvis att ingripa kraftfullt mot stenkastning och bränder.
Det måste finnas en bredd på arbetet riktat till ungdomar och i vår samverkan med andra. För att försöka uppnå det har vi till exempel stödcentrum för unga brottsoffer, kontaktpoliser för skolorna, utredningscentrum för unga lagöverträdare. Och vi har chefsamråd där polismästarna och beslutsfattare från andra delar av samhället kan samplanera för att stärka helheten.
Vi har också märkt hur många vanliga människor som verkligen vill göra en insats. Därför utbildar vi polisens volontärer. I dag är det kö för att få vara med. Hittills har vi utbildat cirka 600 personer och vi använder allt oftare dessa volontärer.
Föräldrar är självklart en nyckelgrupp. Jag har regeringens uppdrag att bland annat utreda hur vi ska kunna försvåra för kriminella gäng att rekrytera ungdomar. Bland mina förslag finns tankar om hur föräldrar ska kunna få ett bättre stöd i deras svåra roll och hur kontakten mellan föräldrar och myndigheter ska kunna förbättras.
Jag skulle kunna berätta ännu mer: om mobila poliskontor, om dialogpolisen, om hatbrottsjouren, om NOVA – vår särskilda satsning mot yrkeskriminella, och om arbetet med att förhindra rekrytering av ungdomar till kriminella gäng. Men det finns inget helt säkert vaccin mot ungdomsoroligheter. Det är många gånger svårt att förutse effekterna av olika insatser, såväl våra egna som andras.
Vi tror mycket på vårt arbete. Det handlar inte om enskildheter, utan om en genomtänkt och sammanhållen strategi, där olika delar krokar in i varandra.
Carin Götblad