ÅSIKT

Odells succédebut en riktig fullträff

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gunnar Bergdahl: Hon utmanar den kommersiella styrningen av svensk film

DEBATT ”återträffen”

Jag jobbar i reklambranschen.

Visserligen är jag anställd av Helsingborgs Dagblad som kulturchef. Men jag skriver också filmkritik.

Och när jag ser en svensk film som lyckas bibehålla konstnärliga kvalitéer i sin produktionsresa genom ett alltmer kommersialiserat och producentstyrt system vaknar min inneboende copywriter. Jag gläds över att kulturvärden fortfarande (över)lever i den där branschen som redan Ingmar Bergman beskrev som en blandning av slakthus och prostitutionsstråk.

”Återträffen” av Anna Odell (manus, regi, huvudroll) har setts av över 100 000 biobesökare. Filmen är nominerad till fyra guldbaggar.

Det var därför Harry Schein i slutet av 1950-talet skisserade en kulturpolitisk konstruktion som skulle flytta fram konstens positioner på skräpets bekostnad. Skapa möjligheter för att filmer som Anna Odells Återträffen skulle kunna göras. Tanken var att låta breda publikfilmer skapa resurser för nya kvalitetsfilmer.

Ingen dum idé när man hade en stark demokratisk stat med kulturpolitiska visioner som motpol till den kommersiella branschen och en tennispartner som hette Olof Palme. Det hela kallades filmavtalet. Var det många som såg senaste Åsa-Nisse kunde Troell, Grede, Widerberg, Sjöman och inte minst Bergman få bättre möjligheter att göra sina filmer.

Sedan dess har filmavtalet gradvis förvandlats till sin motsats. Först vingklippte den borgerliga regeringen grundtanken på tidigt 90-tal. Det som av Schein definierades som ”svensk kvalitetsfilm” kallades plötsligt ”värdefull svensk film”. Värdefull för vem? Tja, eftersom man samtidigt förbjöd Filminstitutet att producera, distribuera, importera film och att driva alternativbiografer var svaret uppenbart: värdefull för branschen.

Trots vettiga statliga utredningar 1998 (P O Enquist) och 2008 (Mats Svegfors) tecknades för drygt ett år sedan ännu ett filmavtal i branschanpassningens tecken. Entreprenörsminister Lena Adelsohn Liljeroth uttryckte sin stora belåtenhet. Så fortsätter det statliga kulturstödet för svensk film att pumpas över i former som inte sätter den konstnärliga kvalitén främst och på olika sätt stödjer filmer som är rena kommersiella spekulationer. Det handlar inte ens längre om ”värdefull svensk film”. ”Svensk film” kort och gott. Beck och Wallander. Emil och Ida och Sune och 100-åringar och filmatiserade bästsäljare och säkra kort.

Till råga på allt proklamerar det senaste filmavtalet auteurens död. Nu är det producenten som gäller. Regissören är i det nya filmavtalet reducerad till en enkel hantverkare. Helt enligt hur film tillverkas i det Hollywood där dom verkligen vet hur slipstenarna ska dras.

Filminstitutet får därför nu bara stödja etablerade bolag med erfarenhet från flera långfilmer (av obekant kvalité) och stora tv-produktioner. De konsulenter som på 90-talet under sina tre år hade frihet att stödja vad de uppfattade som intressant och spännande är i dag omgivna av ekonomiska regelverk och överrockar.

Det är i detta kulturpolitiska läge för svensk film Anna Odell och Återträffen glider in som en Lucia i decembermörkret. Hon kommer från konstens värld där auteurbegreppet fortfarande är en självklarhet. Och hon är tack och lov inte ensam.

Flera av de senaste årens mest intressanta svenska filmer har gjorts av filmskapare som har kommit från samma håll. Exempelvis Axel Petersen med ­Avalon, Måns Månssons H:r Landshövding och hans märkliga Hassel-film (nu ska han förhoppningsvis filma Kristian Lundbergs Yarden), Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms Man tänker sitt (som också presenterar en ny långfilm på festivalen i Göteborg om ett par veckor).

”H:r Landshövding” av Måns Månsson.

Det var som alltid intressant att läsa Anders Johansson. Den här gången med invändningar mot Återträffen och en ­exempellös kritik av filmkritikerkollektivets förvandling till reklambyrå. Själv tillhörde jag alltså de som upplevde Återträffen som smärtsamt universell och nyskapande där den och Anna Odell rörde sig mellan fiktionens flyktvägar och dokumentärens obeveklighet.

Men så är alltid kulturupplevelserna individuella och kvalitetsbegreppet i en ständig omformulering påverkad av den era vi lever i. En tid där starka krafter vill ockupera våra immateriella kulturupplevelser för att förvandla dem till varor på en kontrollerad och växande marknad. Där allt ska mätas av utfallet i den omedelbara räntabilitetens kassalåda.

I detta grå landskap har den svenska filmen piskats fram som det stackars djuret i Bela Tarrs Turinhästen. Frånvaron av kulturpolitik för svensk film sträcker sig nu över flera decennier och löper utmed en spikrak nyliberal väg.

Det självklara alternativet - en kulturpolitik på filmens område - har skrotats. Politiker av olika kulör försvarar filmavtalet hur illa det än fungerar. Kulturpolitik? En sådan får inte längre motverka kommersialismens skadliga inverkan och är därför på filmens område lika otänkbar som skattehöjningar för Anders Borg.

Frågan är om denna alltmer öppna politiska anpassning till branschkrav och lättsålt lättgods som kännetecknar svenskt filmstöd ska sprida sig till andra kulturområden via portföljmodeller och kommunalt inflytande - som i Stockholm - eller tack vare genuint ointresse som i den svenska riksdagen.

Föreställ er ett statligt litteraturstöd som går till de böcker som säljer bäst.

Tänk er konstmuseer som bara visar tavlor i formatet 1 x 1 meter.

Se pjäser på stadsteatrar där ekonomiavdelningen ger regianvisningarna.

Inte undra på att man blir rejält uppiggad av Anna Odell och Återträffen.

Det är ju inte tack vare utan trots allt som den har blivit till och till branschens stora förvåning snart setts av över 100 000 besökare.

Ännu ett exempel på kulturens obevekliga kraft och oförutsägbara vägar. Oavsett om den utmanar ramar i totalitära stater eller i kommersiellt styrda system.

Gunnar Bergdahl Kulturchef Helsingborgs dagblad