KD-grundarens hus fullt av nazipropaganda

Publicerad 2024-06-26

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus beundrade Adolf Hitler. Det påstod åtminstone pingstledarens närmaste medarbetare Sven Lidman 1948.

Pethrus viftade bort anklagelsen och vann slaget om historieskrivningen.

Men på en iskall slottsvind i Östergötland finns material som avslöjar att denna berättelse gömmer mer än de flesta kunnat ana.

Av Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström

Lewi Pethrus blev under sin livstid en av Sveriges mest omskrivna personer. Han föddes 1884 och engagerade sig fackligt som fabriksarbetare men förfärades av kamraternas ogudaktiga språkbruk. Sökandet efter en radikal kristendom drev honom i stället mot pingstväckelsen, där han snabbt blev en centralgestalt.

Från sin position som den svenska pingströrelsens informella ”biskop”, som Joel Halldorf välfunnet beskrivit Pethrus, drev han filantropisk verksamhet inom ramen för sin ungdoms hjärtefråga om moralisk sedlighet. Med sitt brinnande samhällsengagemang lade han grunden för partibildningen Kristen demokratisk samling – i dag känt som Kristdemokraterna.


Pethrus efterlämnade vid sin död ett personligt bibliotek på närmare 6 000 titlar. Det förvaras i dag på en dragig vind till Nya slottet i Bjärka-Säby, pingströrelsens retreatgård utanför Linköping. I vårt pågående forskningsprojekt har vi gått igenom biblioteket. Samlingen består främst av frikyrklig uppbyggelselitteratur och Pethrus egna verk i olika upplagor, men även mer anmärkningsvärt bokhyllegods för en frikyrkoledare.

”Den internationelle juden” av Henry Ford står här, ”Min kamp” av Führern likaså. Inskjutet bland böckerna finns flera publikationer från den nazityska ambassaden. I en mapp som Lewi Pethrus märkt ”Judefrågan” ligger den första svenska utgåvan av Sions vises protokoll, den beryktade text som under stora delar av 1900-talet använts för att beskriva en påstådd global judisk konspiration.


Varför samlade Lewi Pethrus antisemitisk litteratur och nazistpropaganda i sitt uppbyggelsebibliotek? Hade Sven Lidman haft rätt i sin anklagelse?

Lewis bibliotek är ett fönster till pingstledarens inspirationskällor. Åtminstone enligt honom själv. År 1950 förklarade han i tidningen Dagen att de ”böcker och tidningar du släpper in i ditt hem, kommer att bli bestämmande för de åsikter och den tro som skall råda där”. Samma månad mottog han två signerade böcker av en notorisk antisemit och ställde dem i sin bokhylla.

Lewi Pethrus samlade antisemitisk litteratur och nazipropaganda i sitt bibliotek.

Lewi Pethrus specifika läsintresse gjorde avtryck på hans kristna undervisning. Redan i hans första bok utmålades samtidens judar som fixerade vid ”penningar och affärer”. Vår studie av Pethrus opublicerade predikomanus visar att pingstledaren även vidareutvecklade och förmedlade detta budskap till sin församling.


I en predikan inför den fullsatta Filadelfiakyrkan hösten 1933 uttryckte Pethrus att judarnas ”förmåga att komma till makten” låg bakom de antijudiska attackerna i den nyligen etablerade tyska nazidiktaturen. ”Ser man ut över världen eller tänker på en del saker, t. ex. utgivning av litteratur, på pressen, på bankväsendet, de stora monopolen, så ligger det i allmänhet i judarnas händer. Det är detta de infödda reagera emot och det är stoft nog att åstadkomma de fruktansvärda förföljelser som varit mot judarna.” Pethrus delade därmed problembeskrivningen om judarnas sammansvärjning för världsherravälde. Men som alternativ till Hitlers lösning på ”problemet”, förklarade Pethrus i sin söndagspredikan, kunde man ”lösa frågan på ett fredligt sätt: ge dem Palestina”.

Kampen för att återföra judarna till det heliga landet kunde samtidigt tolkas som om dessa inte längre hade någon självklar plats i det kristna Sverige. I Pethrus korrespondens har vi upptäckt ett brev från en judinna som pekar på att en sådan uppfattning slog rot i församlingen. Brevskrivaren hade av sin hyresvärd, som var medlem i Pethrus församling, fått veta att ”Palestina nu öppnats för Guds egendomsfolk” och att pingstvännerna därför ”inte längre har någon skyldighet att upplåta bostad åt dem”.


På frågan om Filadelfiaförsamlingens bibeltolkning överensstämde med detta resonemang svarade pastor Pethrus med diplomatisk distans att ”alla torde veta att vi inte är antisemiter”. Ingenting om församlingsmedlemmens agerande eller det lidande bibeltolkningen orsakat den judiska brevskrivaren.

Brevskrivaren hade lagt märke till något viktigt – den kristna sionismen bar på antijudiska drag. Här tycks den ha vilat på den rasistiska grundsatsen om främlingens repatriering: den som inte anses tillhöra nationen måste återsändas till ett föreställt hemland.

Den omvärldsförståelse som Pethrus utvecklade var inte antisemitisk i bemärkelsen Förintelsevänlig. Han förordade judarnas rätt till det heliga landet, som han flitigt beskrev i sina reseskildringar därifrån. Men sionismen hade sin funktion: judarnas återvändande var nyckeln till Guds plan för Jesus återkomst i den yttersta tiden. För Pethrus tycks detta ha stärkts av föreställningen att judarna i diasporan, i det kristna Sverige, hotade den västerländska kulturen.


Pethrus hade kontinuerlig kontakt med politiska antisemiter och radikalnationalister, något som länge har dolts av hans väldiga brevsamling. Vår systematiska genomgång av personarkivet kastar nytt ljus över pingstledarens liv och verk. Talande är en liten broschyr som Pethrus sparat bland sina papper. Dess författare var Einar Åberg, den man som startade Sveriges antijudiska kampförbund. I propagandan angavs att ”det judiska folket är svenska nationens farligaste inre fiende”.

Året var 1934. Fyra år senare inleddes Novemberpogromerna i Tyskland. Hundratals synagogor sattes i brand. Tiotusentals judar greps och fördes till koncentrationsläger. De våldsamma dygnen blev inledningen till de tyska nationalsocialisternas slutgiltiga lösning på ”judeproblemet”: Förintelsen.


Efter kriget blev folkmordet blottlagt genom Nürnbergrättegångarna som inleddes 1945. Tidningen Dagen, lanserad av Lewi Pethrus samma år, rapporterade likt övriga dagspressen om Förintelsens fasor. Vår arkivforskning visar att Pethrus samtidigt behöll sina radikalnationalistiska kontakter. 1950 inbjöd han personligen den beryktade författaren Elof Eriksson till en konferens i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Tillsammans med Einar Åberg hade Eriksson gett ut ”Sions vises protokollpå svenska, samma utgåva som Pethrus lagt i mappen ”Judefrågan” och sparat i sitt bibliotek.

Under sommarsemestern 1942 hade han läst den svenska nyutgåvan av Hitlers ”Min kamp

Pethrus talade inte öppet om sitt antisemitiska och radikalnationalistiska kontaktnät i efterkrigstidens Sverige. När journalister påtalade samröret avfärdade han uppgifterna som förföljelse mot pingstvännerna. I memoarerna förfärades han i stället över att församlingens helandekampanjer ledde till åtal för kvacksalveri samtidigt som samhällets verkliga problem kvarstod: ”det borde göras något för att hindra den syndaflod som väller från de Bonnierska förlagen”. Pethrus frågade sig varför Guds helande kriminaliserades medan den gränslösa ”smutslitteraturen” fick löpa fritt.


Under sommarsemestern 1942 hade han läst den svenska nyutgåvan av Hitlers ”Min kamp”. Pethrus njöt av ledigheterna och brukade bjuda med sina kamrater på fjällvandring. En av dem var Filadelfiakyrkans kapellmästare, kompositören och organisten Karl-Erik Svedlund. 1930 hade han varit redaktör tillsammans med Pethrus för pingströrelsens sångbok ”Segertoner”.

Efter att Svedlund tillsammans med Pethrus färdigställt ”Segertonerskrev han musik för Nationalsocialistiska arbetarepartiet. Svedlund hade blivit tillfrågad eftersom han, rapporterade Expressen, stod nära ledarskiktet i den svenska nationalsocialismen, bland andra Erik Walles – som efter kriget blev känd för sitt detaljerade register över tusentals svenska judar. När Svedlunds engagemang avslöjades förklarade han i Dagen att han inte kunnat ”motstå frestelsen” att tonsätta melodin till nazisternas sånghäfte.

Partiordförande Birger Ekstedt, rådman Harald Ljungström och pastor Lewi Pethrus under Kristen demokratisk samlings valkampanj 1964.

Filadelfiakyrkans ledning kände till Svedlunds politiska hemvist men avfärdade dennes bidrag till den nationalsocialistiska kampen som ”ungdomligt oförstånd”. Pastor Pethrus uttryckte inga betänkligheter mot att samarbeta med Svedlund men bad honom att ”vara försiktig”.


Inte ens när Expressen avslöjade att Filadelfiakörens dirigent spelat rollen som självaste Adolf Hitler i en film, och så sent som 1948 deltagit i en visning av filmen med sina politiska gelikar, ville Pethrus acceptera att hans nationalsocialistiske musikdirektör utgjorde ett problem. ”Det där måste jag beteckna som utslag av ett skämt”, replikerade Pethrus – samme Pethrus som livet ut såg filmmediet som det yttersta tecknet på kulturens förfall.

Det skulle visa sig bli ett mönster, Pethrus beskydd av sina radikalnationalistiska kollegor.

Styrelseprotokollen i Kristdemokraternas arkiv visar att Pethrus hade en särskild omsorg för den omskrivna partikamraten Harald Ljungström. Denne hade varit riksungdomsledare för Sveriges nationella förbund, en organisation som var öppet antisemitisk och utvecklade en paramilitär gren kallad ”gråskjortorna” – uppbyggd som de tyska nationalsocialisternas stormavdelningar och de italienska fascisternas squadristi. Under andra världskriget finansierades organisationens tidning Dagsposten, där Ljungström var skribent och aktieägare, med ekonomiskt stöd från den nationalsocialistiska tyska staten. Ljungströms politiska bakgrund var Pethrus väl bekant när de våren 1964 tillsammans deltog i bildandet av Kristen demokratisk samling.


Tre dagar efter grundandet sammanträdde partiets interimsstyrelse. Här varnade Ljungström att KDS riskerade att bli kallat ”fascistiskt” om partiledningen gjorde ”okontrollerade uttalanden”. En styrelsemedlem hade nämligen yttrat att ”invandringen till Sverige av färgade är skadlig”. Detta hade enligt Ljungström ”förvrängts och angripits” i pressen. ”Ingenting får förekomma som kan kallas nazism”, manade Ljungström. Den tilltalade svarade att dessa uttalanden lika gärna hade kunnat stå i Dagen. Därefter redogjorde han, enligt styrelseprotokollet, för ”skillnaden mellan nazistisk rasideologi och kristna, sociala synpunkter på befolkningsförflyttningar”.

Samtidigt försökte Pethrus offentligt förklara skillnaden mellan nazismen och hans nya parti

Men Ljungström vidhöll att ”tonen borde dämpas”. Givet hans egen bakgrund som fascistledare vore det dessutom bäst om han själv inte syntes på en ”allt för framträdande plats”. Partiets medlem nummer 1, pastor Lewi Pethrus, lyssnade till diskussionen och begärde sedan ordet. Visst skulle man vara försiktig, instämde han, men man fick aldrig ”stoppa nitet”.


Mot slutet av sommaren 1964 exploderade skandalen. ”Nazi-liga inom KDS” basunerade Expressens löpsedel. Avslöjandet handlade om fler styrelsemedlemmar som delade Ljungströms politiska böjelser. Men som förstanamn på Stockholmsavdelningens riksdagslista och medförfattare till partiprogrammet var det särskilt Ljungström som hamnade i blickfånget.

Pethrus ledde den falang som argumenterade mot Ljungströms uteslutning. Där ingick också partiledaren Birger Ekstedt, som under ett internt partimöte försvarade både Ljungström och den fascistiska organisationen. Enligt Aftonbladet ska Ljungström vid samma möte ha läst högt ur Sveriges nationella förbunds partiprogram och deklarerat att detta var ”både kristligt och demokratiskt”.


Vår forskning visar hur KDS ledning återkom till det intrikata ämnet vid flera av sina initiala sammanträden. Man diskuterade skillnaden mellan kristdemokrati och nazism. Knäckfrågan behandlades särskilt vid ett styrelsemöte i oktober 1964. Någon föreslog att man kunde hålla studiecirklar om den nazistiska ideologin för att identifiera de viktiga skiljelinjerna. Förslaget blev nedröstat. ”Jag vill inte vara med och diskutera nazism”, deklarerade en deltagare upprört. ”Tänk om det kom fram att KDS vill studera nazism!!! Det får inte ske”, meddelade en annan.

Samtidigt försökte Pethrus offentligt förklara skillnaden mellan nazismen och sitt nya parti. I en ledartext i Dagen fördömde han den tyska nationalsocialismens ”våldsmentalitet, rashat och rashögfärd” men betonade att det inte var ”något ont uti [Tysklands] aktivitet att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film”.

Han respekterade Hitlers framgångsrika kamp mot kulturell dekadens och moraliskt förfall men avfärdade andra delar av hitlerismen som villolära.


Under kriget hade Pethrus uttryckt oro över angrepp på den tyska pingstväckelsen och nazisternas kontroll över den lutherska kyrkan. I ett brev till sonen Oliver meddelade Pethrus att ”tiderna ha mörknat” och att ”situationen ser alltmer hotfull ut för varje dag”. Risken för ett anfall från Tyskland bekymrade honom: ”om vi skulle komma under våra mäktiga grannars regim, så veta vi ju på förhand, vad som blir vår lott”.

Var det därför Lewi Pethrus sommaren 1939 hade övertygat sina predikantkollegor att sända Führern en hälsning från Europeiska Pingstkonferensen i Stockholm?

Med sitt moralpolitiska manifest uttryckte Pethrus en vilja att rensa bort sedeslöshetens ogräsplantor

Det var kollegan Sven Lidman som i en personlig anteckning noterade att pastor Pethrus till övriga pingstledningen föreslagit att ”avskicka ett tack och hyllningstelegram till Adolf Hitler – i hoppet att därmed väcka Der Führers kärlek och välvilja mot pingstväckelsens folk”.


Få har brytt sig om Lidmans rallarsvingar beträffande pingstledarens Hitlervurm. Men han tycks ha känt till en öm punkt som han gång på gång siktade på under den dramatiska konflikten med Pethrus. Lidman kände till denna politiska sårbarhet eftersom han själv varit en centralgestalt inom den svenska radikalnationalismen.

 I våras, på kristdemokraternas 60-årsjubileum, hyllade Ebba Busch Lewi Pethrus som en ”otrolig källa till inspiration”.

Under 1910-talet var Lidman redaktör för tidskriften Svensk lösen, där han tillsammans med välkända radikalnationalistiska röster drev sin politiska linje. När den lades ned rekryterades Lidman, som nu blivit frälst, av pastor Pethrus som snart utsåg honom till redaktör för Filadelfiakyrkans tidskrift Evangelii Härold. Till sin nya och betydligt större läsekrets fortsatte Lidman att referera till samma lärofäder som tidigare. Han närde ett bestående idéutbyte med den radikalnationalistiska rörelsen livet ut. På sin ålders höst, när Lidman i dagboken reflekterade över kontinuiteten i sin ideologiska världsåskådning, mindes han sin politiska tillblivelse genom Svensk lösen som ”en renhjärtad idékamp för höga och heliga värden”.

I denna kamp förenades Lidman och Pethrus.


I boken ”I dag lek, i morgon tårar”, som Lewi Pethrus gav ut 1942 – då Norge och Danmark varit ockuperade av Nazityskland under närmare två års tid – skrev han att hotet mot Sverige bestod i att ”nöjeslivets ogräs håller på att taga överhanden”. Med sitt moralpolitiska manifest uttryckte Pethrus en vilja att rensa bort sedeslöshetens ogräsplantor och en tacksamhet för att Gud ”sopar bort ogräsmänniskorna”.

Moralfrågorna laddades med en koppling till det svenska folkets existensberättigande: Ett folk som kastar sig ”i armarna på nöjen och njutning, är icke värt att leva och kommer att gå en obeveklig undergång till mötes”.

Återigen slog han larm om det växande hotet mot Sverige och svenskheten

Med denna grundton blev Pethrus en samhällsbyggare som initierade och drev en rad olika verksamheter i syfte att påverka sin samtid: Kaggeholms folkhögskola, Ibra radio, tidningen Dagen – och det parti som i dag kallas Kristdemokraterna.


Några år efter att partiet bildades skrev Pethrus i Dagen att Sveriges ”folkstam” riskerade utrotning eftersom aborter kompenserades med ”en exceptionellt stor invandring av utlänningar”. 1971 talade han vid grundandet av antiabortorganisationen Rätt till liv. Framväxten av en liberaliserad abortlagstiftning tycks nu ha aktualiserat hans varning från 1940-talet, då han beskrivit det sjunkande antalet födslar som ”vårt folks fysiska undergång”. Återigen slog han larm om det växande hotet mot Sverige och svenskheten: ”Vi begår självmord som nation, genom fri abort utplånar vi oss själva”.

Skärpt abortlag och begränsad invandring som motkraft till Sveriges förintelse blev pastor Pethrus slutord i den radikalnationalistiska kampen för den kristna nationens pånyttfödelse.

Tre år senare avled Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus – den man som Ebba Busch i våras, på partiets 60-årsjubileum, hyllade som en ”otrolig källa till inspiration”.


Tomas Poletti Lundström är doktor i religionshistoria och Markus Lundström är docent i sociologi. Med finansiering från Vetenskapsrådet arbetar de gemensamt med det treåriga forskningsprojektet ”Frikyrkan och Förintelsen”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Hans Österman
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET