Skammen att vara tjejig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-06-20 | Publicerad 2011-06-18

EN OMSTRIDD YTA Feminismens svåra förhållande till kvinnors yttre avhandlas i nya numret av Tidskrift för genusvetenskap.

När feministaktivisten Amber Hollibaugh skulle åka på femmekonferens i San Francisco frågade hennes kollegor på den stora hbt-organisationen: ”Vad ska ni tala om – smink eller, ha, ha?”

För feminismen har ytan varit svår att hantera, skriver redaktionen för Tidskrift för genusvetenskap. Man har enögt läst feminiserad yta i termer av underordning i relation till patriarkalt förtryck. Senaste numret, 1/2011, avhandlar på olika sätt denna problematiska femininitet. Genusforskare skriver om ”parfym som genusmarkör”, hur mode blev omoral på 1700-talet, om ”genusuttryck” som läppstift, maskara, puder, blondering, balconette-bh-ar osv.

De radikala 70-talsfeministerna tolkade feminiteten som ”en estetik byggd på ett erkännande av maktlöshet” (Susan Brownmiller). De ville befria kvinnorna från både de trånga hemma-fruidealen, korsetterna, vingelklackarna och rakhyvlarna och hyllade det odekorerade ansiktet och den naturliga looken. Man trodde att om man ändrade kvinnoytan ändrade man maktförhållandena.

Och nu? Post-Butler, då könen endast är performativa?

l en otroligt smart essä, Ytspänningar – Feminismer, feminiteter, femmefigurationer visar Ulrika Dahl, att ur ett lesbiskt femme-

perspektiv behöver inte feminitet vara lika med dum och passiv undergivenhet. Femme ”betecknar lesbiska och feminina genusuttryck och queera begärsinriktningar mot kvinnlig maskulinitet” och i denna frivilligt valda eller lekta feminitet kan allt fjolligt, fjompigt och slampigt vara hur feministiskt okej som helst: inte bara det kroppsliga befjädrandet utan även bejakandet av de kvinnligt kodade njutningarna och begären: dekorering och pyssel, såning och syning, manikyr och pedikyr, bakning och saftning och tofsning, också moderlig omsorg om barn, vänner och partners. Till och med ”en feminin sexuell position som tar sig receptiva och omslutande uttryck”.

Dahls välargumenterade och odogmatiska text och även flera av de andra i det här stimulerande numret av Tidskrift för Genusvetenskap möblerar verkligen om i skallen på mig. Kanske är det flatorna som ska befria oss andra feminister från det skamliga i att vara tjejig. Det trodde man ju inte.

”För mig”, skriver Dahl, ”är femme ett hoppfullt, posthumanistiskt, somatekniskt hondjur som tillsammans med andra feministiska figurationer gör skillnad.”

Pia Bergström

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.