Kärleken är beroende av social ingenjörskonst

Ann Heberlein är romantiker – folk har alltid dragits till likhet

Ann Heberlein menar att kvinnor har för höga krav på män.

Nicolovius, pseudonym för kyrkoherden Nils Lovén, skrädde inte orden när han 1847 beskrev böndernas brist på romantiskt sinnelag i sin skildring av livet i Skytts härad – ett område i dagens Trelleborg och Vellinge:

”Likheten i förmögenhet och icke likheten i tänkesätt eller personligt tycke, stiftade bland bönderna [på den] tiden äktenskapsförbindelser. Minst av allt bestämde skönhet och behag deras val. Dessa begrepp ägde icke ens i bondspråket några motsvarande ord, och även nu, sedan ordet charmant infunnit sig bland dem, har jag väl hört omtalas en charmant häst och till och med en charmant gris, men aldrig ännu en charmant flicka”.

Vår tids Nicolovius heter Ann Heberlein. I två artiklar i Svenska Dagbladet (29/6, 3/7) rasar hon mot sina vänners långa kravlistor på män: de ska vara långa, rika, välutbildade, äldre och så vidare, kort sagt ha hög status.

Relationer förvandlas till en vara, ett kontrakt som dödar passion, ömhet och den ”irrationella” kärleken, klagar Heberlein.

Som slagträ använder hon de lågutbildade männen, som hon tror kommer att ratas när kvinnor oftare utbildar sig och som därför förvandlas till misogyna monster.

 

Inget fel på kravlistor, männen måste skärpa sig, invände Elaf Ali (SvD 2/7). Heberlein lägger skulden för incels på kvinnornas höga krav, ekade Oscar Westerholm (GP 5/7).

Lugn i stormen, säger jag. Vi måste skilja på vad människor säger och hur de agerar.

Oavsett ambitionerna hos Heberleins vänner, så kommer de mest sannolikt att bilda par med män i samma generation, på ungefär samma inkomstnivå, med ungefär lika lång utbildning, med likartad status, samma religion, nationella härkomst och så vidare. Ja, kanske inte allt på samma gång, men i alla fall.

Men att kärleken inte är blind betyder inte att den skulle vara falsk.

Parbildning äger alltid rum efter en en hård social sortering och det dominerande äktenskapsmönstret både förr och nu är att lika söker lika. Ett viktigt skäl är att vi umgås i skilda statuskretsar, vilket innebär att urvalet av partners blir begränsat: vilka vi alls träffar, vad vi begär och vem vi attraheras av är kulturellt betingat.

I den mån vi INTE gifter oss med våra jämlikar, så kan man tala om en byteshandel av statusresurser. Ungdom/skönhet kan bytas mot hög inkomst, kulturella intressen växlas mot utbildningsnivå, och så vidare.

Det pågår alltid transaktioner i passionens skugga, ofta omedvetna, men synliga som statistik på gruppnivå.

 

Ta ålder. Historiskt är det enbart de översta skiktens kvinnor som gift sig med långt äldre män. För alla oss andra har det i århundraden handlat om skillnader på några få år, idag i genomsnitt 2,5.

Om skillnaderna i utbildning, inkomst och förmögenhet kan jämnas ut, så kommer vi också att bilda par utan att snegla så mycket på status och pengar.

Också den sociala homogamin har alltid varit dominerande, även i den romantiska ideologins era de senaste 200 åren. Demokratisering, kvinnofrigörelse, massutbildning och ekonomisk utjämning mildrade den sociala sorteringen, men bröt den inte, visar forskarna Ursula Henz och Jan O. Jonsson. De födda 1915-1959 gifte sig över klassgränserna som aldrig förr, men kring hälften av dem gifte sig likförbannat med någon på samma utbildningsnivå. För min generation, född på 1960-talet, planar sedan kurvan ut och de senaste 20 åren har vi allt oftare bildat par med någon på samma utbildningsnivå. Klassamhället stelnar åter.

Det Heberleins kravlistevänner gör är att de uttalar att våra kärleksval påverkas av de sociala hierarkierna, ja de gör en dygd av det! På så vis avförtrollas den moderna illusionen om individuell frihet.

Det är klart att en sann romantiker som Heberlein går i taket!

 

Men att kärleken inte är blind betyder inte att den skulle vara falsk. Våra känslor är verkliga, passion och ömhet inte enbart dimridåer för statuslystnad eller kulturell igenkänning. Enligt historikern Malin Lennartsson har den romantik Heberlein efterlyser spelat en viss roll i valet av partners sedan åtminstone 1600-talet, särskilt bland den stora massa av befolkningen som saknade egendom. Både i kyrkans och lagens ögon var kärleksfulla relationer eftertraktade, eftersom de borgade för hållbara äktenskap.

Och läser man, som historikern Brita Planck, dagböcker och brev inom adeln så är de romantiska idéerna högst levande, människors känslor för varandra sanna. Men de gifter sig ändå nästan alltid med sina likar. Det är inom den ramen hjärtan sätts i brand.

Det som förvandlar Heberlein från bara en romantiker som vill befria passionen från dess sociala bojor till en naiv romantiker är att hon verkar tro att att det går att påverka kärleksvalen med en viljeansträngning. Sänk kraven, våga bli handlöst irrationellt förälskade!

 

I själva verket krävs social ingenjörskonst. Om skillnaderna i utbildning, inkomst och förmögenhet kan jämnas ut, så kommer vi också att bilda par utan att snegla så mycket på status och pengar.

Nationalekonomen Helena Holmlund har till exempel visat att införandet av den gemensamma grundskolan tydligt minskade sorteringen på äktenskapsmarknaden. När läkarsöner och direktörsdöttrar gick i samma skola som fabriksarbetarnas och sömmerskornas ungar bildade de lite oftare familj med just sådana partners. Särskilt gäller det rikemanspojkarna, vars fördomar luckrades upp när de kom i kontakt med de lägre klassernas barn.

För den som likt mig själv och Heberlein drömmer om ett samhälle av fri romantisk kärlek finns här en viktig slutsats att dra. När staten tvingade in alla i samma skolmall lättade det sociala arvets tyngd. Det som såg ut som likriktning innebar i praktiken att personligt tycke, kanske rent av det charmanta, fick en större betydelse. Den sociala ingenjörskonsten gav mer utrymme åt romantiken.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.