ÅSIKT

Muslimer – ett lovligt byte

Mattias Gardell om minoriteten som förföljs, trakasseras – och brännmärks av politiker och media

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Klotter på Stockholms moské i januari i år.
KULTUR

I påskhelgen besökte jag de Muslimska familjedagarna. Med undantag för 1 maj och nationaldagen bestäms alla helger i vårt sekulära land av den kristna kalendern. Då muslimer inte firar påsk men ändå är lediga är det ett bra tillfälle att ses och Familjedagarna lockar tusentals deltagare.

Så också denna helg då drygt 3 000 personer samlades i Kistamässan för att umgås, lyssna till föreläsningar och kulturevenemang, delta i workshops och debatter och strosa runt bland utställare och matstånd.

Då det är valår hade man kunnat tro att de politiska partierna skulle ha passat på och fiskat muslimska röster. Inte ett parti hade tackat ja till inbjudan. Politikernas frånvaro kan sammanhänga med att muslimer inte främst framträder i valkampanjen som potentiella väljare eller riksdagskandidater utan som förbudsobjekt.

Här haglar förslagen tätt. Förbjud muslimers synliga närvaro, deras kläder, skolor, mat, språk, böneutrop, asylrätt, möjlighet till familjeåterförening. Dra in bidragen till deras civilsamhällesorganisationer och studieförbund, sätt stopp för deras offentliga framträdanden.

Muslimer tycks ha blivit lovligt byte.


Jag var där för ett panelsamtal om antimuslimska hatbrott. Moskéer är i dag så utsatta för hot, vandalism och bränder att många församlingar har svårt att få sina lokaler försäkrade. Många muslimska kvinnor i publiken delade erfarenheter av hot och trakasserier i möten med för dem okända ickemuslimska män i det offentliga rummet. Efteråt berättade ett antal kvinnor om påhopp i fullt dagsljus där ingen kom till deras undsättning.

Jag blev kvar under dagen. Lyssnade till samtal i serien Samhällsprogrammet. Som diskussionen om mediebilder av muslimer. År 2017 publicerades 64 000 inslag om islam och muslimer i svenska media, drygt 175 om dagen. Få var positiva.

Hur är det att leva i ett land där ens existens är definierad som ett problem?

Googla på ”muslimer” och tryck på ”bild”. Välkommen till en värld full av rasistiska stereotyper. Kanske särskilt problematiskt för unga muslimer som liksom andra svenska ungdomar använder internet som huvudsaklig informationskälla. Många svenskmuslimska ungdomar är för unga för att minnas tiden innan 9/11. Saknar erfarenhet av en tid då de själva inte omedelbart associerades till terror, våld, fanatism, extremism, hat.

Hur orienterar man sig i en sådan värld? Hur orkar man?

”Vi är barn till överlevare”, påminde en svensksomalisk deltagare vars föräldrar undkommit inbördeskrigets fasor.


I panelen ”extremister” berättade personer som på osakliga grunder brännmärkts av politiker och media om hur de dragits in i Kafkaliknande processer där förutsättningarna för det sakliga samtalet svepts bort. Göteborgs stad ställde i panik in ett filmsamtal sedan politiker som inte sett filmen eller förstått vad samtalet skulle handla om ändå slog fast att arrangemanget bröt mot stadens värdegrund. Exakt vad värdegrunden var och varför den var så skör blev aldrig förklarat, bara att den brutits av ett samtal som inte ägt rum.

Att filmen hette Burka songs 2.0 och debattörerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil räckte för att släppa loss en flod av fantasifulla associationer. Då eventet inte handlade om burkan utan om tolkningsföreträde och representation, vilka röster som anses trovärdiga och vilka som ska exkluderas, blev nedtystandet extra ironiskt.

”Här haglar förslagen tätt. Förbjud muslimers synliga närvaro, deras ­kläder, skolor, mat, språk, böne­utrop, asylrätt …”

Det slutade inte där. När Litteraturhuset tog över arrangemanget började ”varningsklockorna ringa” för kommunstyrelsens ordförande. Borde inte bidragen dras in? ”IS-rekryteringen underlättades” ju av dylika ”tillflöde[n] av offentliga medel”. Hur hon kunde veta att en samtalskväll om representation på Litteraturhuset var ett sätt att kanalisera offentliga medel till IS-rekrytering? Att personer hon aldrig träffat, än mindre talat politik och livets väsentligheter med, var extremister? Det behövde hon inte precisera. Fakta i målet låg ju bara ”en googling bort”.

Muslimer har blivit lovligt byte.


Som fallet med Litteraturhuset visar kan ”umgänge med muslimer” räcka för att bli misstänkliggjord. Inte undra på att politikerna höll sig borta.

Nu och då drabbar den logiken även mig. ”En googling bort” kan man finna påståenden att jag leder det Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Den organisationen behöver man således inte vara med i för att leda. Man behöver inte ens vara muslim.

Skribenten skulle kunna avfärdas som en konspirationsteoretiker med udda teser om muslimskt ledarskap. Likväl rekommenderad läsning enligt en twitterglad ”terrorismexpert” på Försvarshögskolan, som trots eller tack vare sin brist på källkritisk medvetenhet går hem hos dem som jagar lovligt byte.

Vittringen berusar. Överskuggar saklig prövning och sunt förnuft. När muslimer i linje med god folkrörelsetradition bygger ungdomsrörelser, fredsrörelser och studieförbund som vill vara en del av det svenska samhället, söker bidrag och därmed öppnar sin verksamhet för sedvanlig revision och granskning, tolkas det i termer av hemliga konspirationer och separatism.

Tes och åtgärdsförslag trotsar all logik. Varför skulle dolda ränksmidare infiltrera det samhälle de vill särskilja sig från? Varför skulle en hemlig sammansvärjning röja sin existens genom att söka föreningsbidrag och arrangera publika mässor? Varför borde motdraget bli att dra in bidragen? Det skulle ju fjärma organisationerna från insyn. Lägga grund för det parallellsamhälle man säger sig frukta.


Vittringen kan bli rent mordisk. En polis i mellanchefsställning spred muslimhat, fascistisk propaganda och uppmaningar till våld mot minoritetssvenskar på sociala medier. Inläggen kryddades med upprepade mordhot. Han ansåg att Rashid Musa, en afrosvensk muslim som länge utpekats som lovligt byte, borde omvandlas till ”70 kilo hundmat och en dykardräkt”.

Därefter blev polismannen befordrad.

Hans chef ansåg att mannens agerande föll under yttrandefriheten. Påstod att åklagare och polisens jurister var av samma uppfattning. Det vore anmärkningsvärt om polischef och jurister inte kände till att yttrandefriheten inte är absolut utan begränsad i lag. Inte visste att hets mot folkgrupp och mordhot tillhör dessa begräsningar.

Än mer allvarligt om de på allvar ansåg att de lagarna inte skyddar personer och minoriteter som av byskvallret utmålats som lovligt byte.

Polismannen är polisanmäld. Återstår att se hur polis och åklagare hanterar ärendet.

Utgången blir en mätare på var samhället står i dag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle

Politik

Medier

Islam