Terror eller motstånd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-03

Jan Myrdal reder ut några begrepp

Den 4 mars 2002 varnade Bernard Dorin i La Quinzaine européenne för användandet av ordet terrorist. Inte för att terrorism icke existerade utan för att ordet ofta missbrukades av politiska skäl. Han gav olika nutida exempel och påpekade därtill hur motståndarna till regeringen Pétain 1940-1944 av dess press skällts för terrorister och hur samma personer efter 1945 av alla betecknades som patrioter.

Den Bernard Dorin som skrev detta var ingen allmän vänsterpublicist. Tvärtom han hade redan när han för trettiofyra år sedan som den yngste ambassadören i fransk utrikestjänst ackrediterades till Haiti gjort stor karriär som fransk statstjänsteman. Han verkade sedan såväl på de högsta posterna inom den franska utrikesförvaltningen som i egenskap av ambassadör till Sydafrika, Brasilien, Japan och Storbritannien innan han utnämndes till Ambassadeur de France och Conseiller d"État en service extraordinaire. En lysande karriär alltså. En person man också bland den svenska utkantens politiker och ämbetsmän (RPS som UD även) liksom ledarskribenter gjorde klokt i att lyssna till innan de i det nu pågående korståget mot terror följsamt använde ordet terrorist i lagtexter, förordningar, beslut och texter.

Jag tar denna affisch till exempel för att tydliggöra frågan inför också dessa svenska politiker, ämbetsmän och publicister. Den sattes upp över hela Frankrike 1942. Texten lyder:

De lönnmördar!

svepta i vår flaggas veck.

Affischen ingick i en då pågående kampanj mot terrorismen. Att den mångfacetterade motståndsrörelsen denna gång framställdes som styrd av Stalin - i andra fall visades den styrd av Churchill eller judarna - var för att inför allmänheten ytterligare misskreditera motståndet. Det framställdes som terrorister och lönnmördare i kamp mot nationen och styrda utifrån.

Budskapet var statligt och överlagt. Under regeringschef M. Pierre Laval i hans egenskap av även Ministre de l"Information, hade M. Paul Marion, hans Secrétaire d"État à l"Information, gett M. Paul Creyssel, Secrétaire Général à la Propagande, i uppdrag att låta de honom underställda Services Techniques de la Propagande utforma en för ändamålet lämplig affisch.

Denna franska stat var - till skillnad från regimerna i Bagdad nu eller den i Oslo då - en legitim regering. Sverige företräddes i Frankrike sedan 1934 av envoyén Einar Hennings. Först ackrediterad till Franska Republikens president i Paris och sedan till Franska Statens statschef i Vichy. (Först 1944/45 när fjolårens terrorister blivit patrioter och Franska Staten åter blivit Republik bytte Sverige diplomatisk fot och Erik C:son Boheman blev vår envoyé; och nu åter i Paris.)

De tyska ockupationstrupperna befann sig - till skillnad från Förenta staternas ockupationstrupper i Irak - i enlighet med stilleståndsavtalet fördragsenligt på det ockuperade landets territorium. Det var därför den lagliga franska statens polis grep och till de ansvariga tyska myndigheterna överlämnade de motståndsmän vilka - då de mördade såväl samarbetsmän som tyska officerare och soldater och därtill saboterade såväl kommunikationsnät som industrier - sedan dömdes och i förekommande fall avrättades som terrorister.

När jag själv började ta politiskt medvetande 1942 hyllade jag det väpnade motståndet mot denna lagliga franska regering och de tyska ockupanterna på fransk jord. I den mån jag sedan kunde göra något för dem - mycket var det inte men något var det! - gjorde jag det. Jag var alltså redan 1942 terroristvän enligt dåtida officiellt franskt och tyskt (och i viss mån dåtida polisiärt svenskt) språkbruk.

Förblev sådan även när det var Frankrike som sade sig jaga terrorister i sina nordafrikanska departement (de som blev Algeriet), Sovjet som sade sig jaga terrorister i Afghanistan eller som nu de villiga allierade som säger sig jaga terrorister i och kring Irak och Afghanistan.

Eller för att uttrycka det på annat sätt: Det är rätt att göra motstånd.

Jan Myrdal