Kungen som tog gudarnas plats

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-06-27 | Publicerad 2011-06-23

Ulrika Knutson läser Herman Lindqvists bok om Ludvig XIV

Hur skulle en konungarnas tio-i-topplista i Europas historia se ut? Och vilka faktorer skulle styra rankingen? Krigslycka, rikedom, kändispoäng eller kulturell påverkan?

Trots några färgstarka uppstickare på de brittiska öarna finns bara en given vinnare: Ludvig XIV av Frankrike, Kung Sol i sin samtid. Med sina 72 år satt han längre på tronen än någon annan monark, och han tog tyglarna själv och höll dem i ett stadigt grepp tills han trillade ur sadeln 1715.

Tur med konjunkturerna hade han också. Hans Anders Borg hette Colbert, som till skillnad från tidigare finansministrar gjorde som kungen ville.

Ludvig blev tidens största byggmästare med det praktfulla Versailles, och tidens största mecenat för de sköna konsterna. Charles Le Bruns målningar i Versailles skildrade kungens bragder utan mytologisk inramning. För första gången tog monarken själv gudarnas plats i dekoren. Alla hakade på, Sveriges Karl X Gustav inte minst.

Ludvig var ju enväldig monark av Guds nåde – alltså länken mellan undersåtarna och Gud – och så grym och självsvåldig som tiden lät honom vara, men inte mer. Han var receptiv och smart, god sportsman och en utmärkt dansör.

Det märkliga är att frukterna av hans furstetalanger sträcker sig långt in i vår tid. När Ludvig ville leka teater kallade han in Molière och Racine. Han gav dem tid och resurser att skapa pjäser som håller än i dag. Ludvigs hov påverkade alla som ville bli nåt, styrde trenderna och andras lycka. När Ludvig blev skallig efter dysenteri 1658 blev peruker högsta mode, i hela den kända världen. Det säger mer än freden i Roskilde.

Det är typiskt att reportern Herman Lindqvist med lätt men förfaren hand lyfter fram en detalj som Ludvigs skallighet. Detta menat som högsta beröm. Hermans historia är sällan omvälvande. Han prövar få nya teorier, han ställer få krångliga frågor, men han folkbildar så att det är en fröjd. Och för att kunna ställa några frågor över huvud taget så måste man ju ha kronologi och struktur, och gärna rolig gestaltning som stärker minnet. Detta får vi av Herman Lindqvist.

Ludvig XIV:s epok är så rik att den egentligen inte går att sammanfatta i en bok. Av begripliga skäl koncentrerar han sig på vardagslivet vid hovet, och Ludvigs turer bland hovfolk, hustrur och älskarinnor. Det krävde sin man. Herman Lindqvist hänvisar ofta till tidens stora brevskrivare som Madame de Sevignée.

Det finns många detaljerade skildringar av det lysande livet i Versailles, där lopporna hoppade i peruken och folk kliade sig i smyg under sidenet. Här jävar Lindqvist rentav några myter. Det fanns visst klosetter i Versailles, och kungen hade rentav ett eget spa – i bubbelbad med älskarinnorna förenade han nytta med nöje. I Den inbillade sjuke och andra pjäser driver Molière med läkarnas inkompetens. Kungen var tapper som svårt sjuk uthärdade åderlåtningar och lavemang. Boten var värre än soten.

Jag tycker om att Herman Lindqvist söker sig längs kvinnolinjerna, det lönar sig att snoka bland älskarinnorna. För några år sedan skrev han en utmärkt biografi över Ludvig XV:s väninna, madame de Pompadour. De kungliga mätresserna var ofta större personligheter än drottningarna, utvalda för sin charm och briljans, inte för alliansernas skull.

En bifigur som avtecknar sig extra tydligt är förstås madame de Maintenon. Hon hette Francoise d’Aubigné, och var ung änka efter den elake poeten Scarron, som hade retat gallfeber på kardinal Mazarin med rimmade pasciller. Hon kom till hovet som guvernant för de kungliga särkullsbarnen, och vann både ungarnas och Ludvigs hjärta – och hjärna. Bildade kvinnor var lika sällsynta i Frankrike som silkesapor, och tydligen tyckte Solkungen att lärdom var sexigt. Hon var inte så kurvig och glamorös, men en stark personlighet med humor. Kungen gick ned för räkning. Madame de Maintenons diplomatiska talanger kom väl till pass vid hovet. Med åren blev hon varmt religiös, och Ludvig och Francoise gifte sig i största hemlighet.

Jag tycker att Madame de Maintenons starka personlighet också har en djupverkan på Herman Lindqvist själv. Ska hon inte få sin egen biografi nästa gång?

Ulrika Knutson
Herman Lindqvist är kolumnist i Aftonbladet

och recenseras därför av Ulrika Knutson, kritiker vid

bland annat Sveriges Radio och Expressen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.