ÅSIKT

Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg om en ideologi på villovägar

Leijonborg, Bergström, Helén, Rojas och Tingsten.
Ahlmark. Teckning: EWK

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

De flesta skulle nog gissa att det är Fidel Castro eller en ung Lars Ohly som har fällt uttalandet. Eller kanske en clartéist i maoskjorta som suttit under rispapperslampan och knåpat ihop något för stencilmaskinen. Någon hoppas säkert att orden kan tillskrivas Olof Palme. Men citatet är hämtat ur det kollektiva förordet till antologin En liberal utrikessyn från 1969 och är skrivet bland andra av Dagens Nyheters förre politiske chefredaktör och numera ledarkrönikör Hans Bergström - mannen som i åratal har anklagat alla till vänster om honom själv för att vara diktaturvänner.
Vänsterns ­försvagning under högerns ­galna kvartssekel har lett till att det ­goda ­liberala arvet ­förskingrats.

Citatet är ingalunda ensamt i sitt slag; det finns hur många exempel som helst på liberalt medlöperi. I samma bok skriver Bergström tjugosju sidor om Mao Zedongs Kina. Kina, menar han, är visserligen en kommunistisk enpartistat, men medborgarna lider inte alls av någon ideologisk indoktrinering. Där har bönderna ett viktigt, för att inte säga avgörande, inflytande över politiken och den starka ekonomiska utvecklingen möjliggör en väg mot social rättvisa. ”Förtrycket” i Tibet är prat av ”mytskapare”. Bergström sammanfattar sin uppsats med en uppmaning till västvärlden att acceptera att kineserna har valt en annan väg än vår; lika liten anledning som vi själva har att anamma den kinesiska modellen, har vi att påtvinga Kina västerländsk demokrati.

Idag skulle Hans Bergström årgång 1969 stämplas som extremist och diktaturkramare av samtliga borgerliga skribenter inklusive Bergström själv. Men Bergström var liberal då och han är det fortfarande. Den förstående skulle därför säga att man måste ta hänsyn till tidsandan; han sveptes med av det röda 60-talet. Tidsandan brukar dock inte anses vara en förmildrande omständighet vad gäller vänsterns ställningstaganden i det förflutna. Men visst, det var andra tider då.

Samtidigt som Hans Bergström var aktiv i folkpartiets ungdomsförbund var Gunnar Helén ordförande för folkpartiet. Bergström var till och med ett tag Heléns talskrivare och närmaste medarbetare. I Politik för ett mänskligare samhälle (1970) pläderar Helén för en humanare kriminalvård med ökad frivård, ett skattesystem som gynnar låginkomsttagarna och att arbetsgivarna accepterar de anställdas medbestämmande. Av det skälet ställde han sig förstående till de strejkande gruvarbetarna i Malmfälten. Näringslivets tillväxt får inte ske på bekostnad av välfärdens tillväxt, säger han vidare, däremot vill han ha ”en jämnare fördelning av produktionens resultat”. Vid samma tid började folkpartiet utarbeta förslag på ett slags löntagarfondssystem. Alltihop krav som liberalerna idag skulle brännmärka som öststatssocialism.

Liberalerna anses aldrig behöva granskas, eftersom liberalismen a priori är Sann, Rätt och God. Ändå är det som framgår enkelt att nagla fast även borgerligheten vid antidemokratiska uttalanden om man vill vinna billiga poänger. Hans Bergströms uttalanden om Kina är naturligtvis ett gefundenes fressen för de grälsjuka åsiktsarkeologer som även befolkar vänstern. Men låt oss lämna liberalernas debatteknik åt liberalerna. Varför ska vi acceptera en demagogi som säger att politiken handlar om antingen demokrati eller diktatur i enlighet med liberalernas definitioner? Nyläsningen av Gunnar Helén visar att det finns andra saker med liberalerna att diskutera än att de till och från stödjer diktaturer.

Från sent 1800-tal till tidigt 1970-tal gick liberalerna successivt åt vänster, om än kringelkrokigt. Det sena 60-talets och tidiga 70-talets liberalism kan till viss del ses som en reaktion mot den extremt proamerikanska och proisraeliska Tingsten-Ahlmark-epoken. Gunnar Helén talade sig varm för en aktiv neutralitet, humanitet, solidaritet med förtryckta och kamp mot världsfattigdomen. Gång efter annan hävdade han Vietnams rätt till nationell integritet och egen utveckling. För honom var ”de omätliga mänskliga lidandena och den materiella förstörelsen” i Vietnam en tragedi. ”Hur man än bedömer motiven för det amerikanska engagemanget är resultatet omöjligt att försvara”, skriver han och diskvalificerar USA:s påstående att de bombar för demokratins skull, att de vill erbjuda välstånd när de i själva verket åstadkommit en ödeläggelse utan motstycke. Syrligt konstaterar han att USA har anklagat sina motståndare ”för terror, men inte kunnat hindra ens de egna trupperna att begå massakrer”. Vietnam är inte Irak, men det är omöjligt att läsa Helén utan att tankarna vandrar till dagens vedervärdiga krig. Idag stämplar Heléns liberala arvtagare samma hållning som mordiska uttalanden från ”avgrundsvänsterns” djup.

Vem är egentligen mest liberal: Gunnar Helén som förespråkar en humanare kriminalvård, fördjupad arbetsplatsdemokrati, rättvisare fördelning, neutralitet och solidaritet med USA-imperialismens offer, eller dagens liberaler som vill ha hårdare tag mot kriminella och invandrare, som förespråkar en ekonomisk politik som ökar klassklyftorna, som vill att vi ska gå med i Nato, som applåderar USA:s never ending war tour, och som karaktäriserar de väljare som röstade nej till EMU som illitterata bönder som aldrig mer borde få säga sitt i en folkomröstning?

I viss mening är frågan felställd eftersom liberalismen precis som alla andra ideologier måste analyseras konkret historiskt. Dessutom är liberalismen både en ekonomisk doktrin vars ideologiska epicentrum är ett försvar för privategendomen och en uppsättning värderingar med rötter i franska revolutionen såsom tolerans, humanism, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati (låt vara i den begränsade betydelsen allmän rösträtt och yttrandefrihet). Både i teorin liksom i praktiken finns det en spänning mellan demokratin och de mänskliga rättigheterna och försvaret för den heliga privategendomen, en konflikt som liberalerna aldrig kan överbrygga - då vore de inte längre liberaler. Se Chile.

1974, året efter den USA-stödda militärkuppen i Chile, flydde vänsteraktivisten Mauricio Rojas undan diktatorn Augusto Pinochet. Några år senare berömmer Rojas - nu folkpartist - Pinochet stort och vackert för att dennes nyliberala reformer skapade en ekonomisk tillväxt på tio procent. I jämförelse med militärjuntan var ”de flesta andra alternativ värre”, säger Rojas i en intervju i Metro förra året. Att man var tvungen att krossa demokratin och mörda socialister eller driva dem på flykt för att kunna genomföra de ekonomiska ”reformerna”, det är underordnat. Vänstern gör liberalerna en tjänst när de stämplar högerdiktaturen i Chile som ”fascistisk” - räcker det inte med att kalla den liberal?

I kraft av sin ideologiska hegemoni har liberalerna lyckats annektera begreppet demokrati trots att de i själva verket alltid hyst misstro mot den. Som filosofen Sven Ove Hansson påpekar i Idéer om demokrati (1992), varnade liberalerna ända fram till 1800-talets slut för demokratin som ett hot mot friheten. Den sågs som extrem och ansvarslös och något som skulle leda till kaos och barbari. Liberalerna var skräckslagna inför ”majoritetens tyranni” eftersom den förutsågs hota privategendomen och, för att citera Herbert Tingsten, ”undergräva de högtstående minoriteternas ställning”. Kroppsarbetare ansågs inte äga tillräcklig utbildning för att kunna ta ansvar och skulle därför liksom kvinnor utestängas från politiken. Det var under 1860-talet som en strömning inom liberalismen började propagera för allmän rösträtt. Den blev dominerande runt sekelskiftet 1900 och det var under intryck av den växande arbetarrörelsen.

I själva verket har de liberala värdena inom liberalismen varit som starkast när vänstern har varit stark, eftersom vänstern delar dessa värden, även om liberalerna - nuförtiden - hävdar motsatsen. Det var den unga arbetarrörelsen som tvingade liberalerna att ta ställning för demokratin, det var den offensiva folkhemspolitiken som på 1950-talet fick liberalerna att ansluta sig till den generella välfärden som princip och det var 60-talsradikalerna som fick folkpartiet att skriva program om solidaritet och rättvisa så väl nationellt som internationellt. ”Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skyddet av en stark socialdemokrati”, sa och skrev Tage Erlander ofta. Det var då det, innan socialdemokraterna själva hunnit bli de nya liberalerna.

Vänsterns försvagning under högerns galna kvartssekel har lett till att det goda liberala arvet förskingrats. Expressens chefredaktör PM Nilsson har på två år gjort den vandring från vänsterliberal till högerliberal som tog folkpartiet trettio år att fullborda. När han plötsligt (Expressen den 6 mars) uttalar sitt stöd för Lars Leijonborgs ansats att göra om sitt parti till Svensk folkeparti, frångår han sina tidigare kompromisslösa protester mot att folkpartiet söker väljarstöd bland de främlingsfientliga. Han gör det med argumentet att vi lever i ett ”nytt samhälle där liberala värden utmanas på ett annorlunda sätt än tidigare”. Det har han ju helt rätt i. Men istället för att utpeka islamisterna i Irak som hotet mot de liberala värdena i Sverige, borde han inse att de utmanas just av dem som i dag kallar sig liberaler - det vill säga av bland andra honom själv.

Men den här perspektivförskjutningen är inte entydig, sett ur ett internationellt perspektiv. I England har liberalerna till exempel varit stridbara motståndare till Irakkriget. Flera av Gunnar Heléns ståndpunkter har i dag företrädare bland vänsterliberaler såväl i England som i USA. Frågan är varför just de svenska liberalerna har svikit.

Svaret måste sökas hos vänstern. Det är när vänstern håller käft som liberalerna kan sluta vara humanister. Det är när arbetarrörelsen försvagas och förborgerligas som liberalerna blir fördomsfulla, auktoritära och aggressiva. Det är när socialdemokraterna själva blir liberaler och lägger sig i mitten som folkpartiet gör höger om. Det är när vänstern överger antiimperialismen som liberalerna blir bombgalna. Och det är när liberalerna aktivt stödjer nykolonialismen och nyfattigdomen, när de ropar på expertstyre och söker stöd bland rasisterna, som man inser att den fördemokratiska tidsåldern är på väg tillbaka.

Liberalerna måste helt enkelt ha en stark vänster som sätter press på dem för att de ska vara ”liberala” - de är det aldrig av egen kraft och vilja. Den väsentliga lärdomen att dra är att om liberalerna återigen ska bli liberaler med mänskligt ansikte måste vänstern radikalisera sig. De goda liberala värderingarna är alldeles för viktiga för att anförtros åt realliberalismens företrädare.

Åsa Linderborg