Ungersk brakfest, norsk Mao
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-01
Filmer som går utanpå det mesta
Poängen med en filmfestival är att man där kan se filmer som sannolikt aldrig kommer upp på repertoaren – även om man hoppas att de gör det. Det brukar finnas gott om sådana filmer på Göteborgs filmfestival.
En film som går utanpå det mesta vad gäller cinematografisk extravagansa är ungraren György Pálfis Taxidermia. Den berättar om tre generationer i samma familj och i ett vidare sammanhang om kriget, kommunismen och marknadsekonomin. I första ledet möter vi en maniskt runkande Svejkfigur som i extasens ögonblick får eldslågor att slå fram ur dolmen. Han följs av sonen, en smällfet man som inför ett fullsatt, jublande Nepstadion tävlar i hetsätning. Det är en hejdlös satir över gamla östs idrottsbroilers, med frossar- och spyscener som får föregångare i genren, Marco Ferreris Brakfesten eller Monty Python’s Meningen med livet, att likna en kultiverad frukost på Tiffany’s. Rekordätaren dör i sitt eget fett, varpå sonen, som är konservator, stoppar upp honom innan han med datastyrda, ingenjörstekniska finesser gör detsamma med sig själv. Sällan har jag upplevt en mer andlös publik än under allt skärande när han befriar sig från alla inre organ på vägen mot skinninsluten torso.
Efter denna makabra uppvisning i östeuropeisk absurdism känns det vilsamt med norrmannen Hans Petter Molands Gymnasieläraren Pedersen, efter Dag Solstads roman. Det är som bekant berättelsen om AKP (m-l):s 70-tal, med Mao som ledstjärna och en revolutionär entusiasm som gradvis övergår i anpassning och ren tragik. Man kan tycka att historien är väl känd, men Moland lyckas med sitt frejdiga, uppfinningsrika bildspråk fånga intresset hela vägen ända till det svarta slutet.
Debuterande spanjoren Albert Serra har i Honor of the Knights gett sig på en bok som många misslyckats med att filma: Cervantes Don Quijote, och gjort det på ett helt eget vis. Borta är allt spektakulärt, kvar finns ett minimalistiskt drama om människans förhållande till Gud, skapelsen och naturen. En minnesvärd tolkning, med den katalanska naturen som majestätisk medaktör.
Efter Balkankrigen har nu också Kroatien fått igång en fungerande filmindustri. Hrvoje Hribars What is a man without a moustache? är en charmfull komedi om den unga änkan Tatjanas kärlek till en tidigare alkoholiserad präst. Han värnar sitt celibat, men när köttet till slut vill ha sitt gäller det också sprittarmen. Resultatet blir mängder av dråplig situationskomik. Att prästen har en bror som är general bidrar inte bara till förvecklingarna på det erotiska planet, han fungerar också som en katalysator när Hribar friskt skojar med machokulturen, inklusive den kroatiska nationalismen, armén och gamla medlemmar av ustasja.
Tran Anh Hung
satte på 90-talet med sina
Doften av grön papaya
och
Cyclo Vietnam
på den internationella filmkartan. Senare kom också den oerhört vackra
När solen står som högst
. Att Vietnam är ett filmland på stark frammarsch visar den svit filmer som nu visas framåt veckoslutet. Tag chansen, det är inte säkert att någon filmimportör gör det.
Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)