Därför behövs en ny vänstertidning
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-12
Samuel Edquist och Edvin S Frid: Borgerligheten spelar mot öppet mål
I dagarna har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth återigen avvisat farhågorna om att mediekoncentrationen stärks i Sverige, denna gång med anledning av Bonniers förvärv av Pocketgrossisten. Att makten över ordet kontrolleras av allt färre aktörer är helt i linje med de marknadsprinciper som ju allting måste inordnas under. Och monopoltendenserna är förstås inget som skrämmer livet ur regeringen, när mediemakten är så massivt borgerlig.
Svenskt Näringsliv satsar många hundratals miljoner på propaganda varje år. Och det gör skillnad: sedan sjuttiotalet har borgerligheten initiativet i den offentliga debatten. Vänstern har på sin höjd mobiliserat defensiva protester mot högervridningen. Än värre har det blivit de senaste åren, när arbetarrörelsen mer eller mindre struntat i tidningsbranschen. I de tio största svenska kommunerna finns nu bara en morgontidning med socialdemokratisk ledarsida: Folkbladet i Norrköping, med en upplaga på 6 900 exemplar förra året. De borgerliga dagstidningarna i dessa kommuner hade en total upplaga på 1 369 800 exemplar – nästan 200 gånger mer (källa: TS Mediefakta).
Kanske är det nu en bättring på gång. LO satsar fyra och en halv miljon på nättidningen Dagens Arena, medan ETC och Fria Tidningen bygger upp lokala utgåvor utanför Stockholm.
Men detta är inte tillräckligt. Vänstern behöver en riktig dagstidning, på riktigt papper.
Det saknas inte skarpsynta analyser av vänsterskribenter på internet, i vänsterns veckotidningar, på kultursidorna i Aftonbladet och (hittills) Dagens Nyheter. Men så länge inte vänstern satsar på vardagsjournalistiken, kan man heller inte erbjuda en annan världsbild. Det är i de dagliga urvalen av nyheter om smått och stort som borgerlighetens dominans är som starkast.
Vänsterperspektiven drunknar helt enkelt i detta ständiga flöde som underbygger den rådande ideologin. Vi ser varje dag hur både borgerliga tidningars och etermediers rapportering vinklar och helt enkelt struntar i vissa ämnen. Några exempel:
1. Moderaterna i Stockholm. När etablerade moderater kommer med anklagelser om att en grupp homofoba rasistiska äldre män styr Stockholmsmoderaterna, tycker man inte att det är sprängstoff nog att följa upp. I stället betecknas valfusket som ett internt problem, som Moderaterna varit snabba att korrigera.
2. Försäkringskassans hjärtlösa handläggare. I borgerliga medier får ansvariga ministrar indignerat sucka över Försäkringskassans inkompetenta handläggare, som utan empati kastar ut folk i svårigheter. Ofta viner den populistiska yxan mot de omänskliga byråkraterna, men de politiker som infört de hårdare reglerna ställs sällan mot väggen. I stället låter många journalister nedskärarna själva rikta ytterligare hårda krav på Försäkringskassans anställda. Och ofta utmålas de sjuka som latmaskar, som behöver en piska för att inte snylta på skattepengarna. Det handlar alltså om mer eller mindre ofullkomliga individer, inte hur man kan bygga ett system för allas trygghet.
3. Ekonomijournalisterna. I alla större medier har Greklands ekonomiska problem diskuterats livligt. Men endast en lösning har förts fram: nedskärningar inom offentlig sektor, frysning av löner och höjd moms är medlen för att ”sanera” ekonomin. Var finns alternativen till den nyliberala ”enda vägens” politik? Som det ser ut just nu är ekonomijournalistiken antingen en megafon för högerekonomer eller så ägnas den åt privatekonomiska små bryderier för så kallat vanligt folk.
Vi behöver en annan röst. Den tidning vi tänker oss kommer ut dagligen och sprids över hela landet. Även om den ges ut i Stockholm, kan den ha regionala varianter. Ingen vänsterinriktning utesluts: såväl sossar, syndikalister som clartéister känner sig hemma i tidningen.
Den socialistiska dagstidningen är en ”vanlig” tidning: allt har inte ett uttalat politiskt perspektiv och man kan läsa även om sport, nöje, resor och recept. Ideologisk puritanism skapar inget verkligt alternativ till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, då blir det bara ytterligare en tidning för de redan invigda.
Men en socialistisk dagstidning saknar de borgerliga tidningarnas outtalade liberala grundackord. Den döljer inte hur samhället och dess medborgare påverkas av att den gemensamma sektorn slås sönder och anställningstryggheten försvinner. Den spekulerar heller inte i grumliga idéer som rojalism och nationalism. Därför kommer den att sakna såväl kungafjäsk som svulstigt patriotiska sportkrönikor.
Att det går att starta en lyckosam dagstidning visar norska Klassekampen. Dess 13 000 prenumeranter blir fler för varje år. Den årliga omsättningen är 50 miljoner, men tidningen går runt tack vare presstöd och egna intäkter. Som Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag, framhållit borde det vara en baggis att dra igång något liknande i Sverige: I LO:s mediefond ska det finnas 700–800 miljoner – varför inte använda en mindre del av det som startbidrag?
Och även om en socialistisk dagstidning går back – det gör den säkert i början – så är det värt det. Tonen och ämnena i den offentliga diskussionen sätter ramar för vad som kan och får sägas och tänkas. Med en egen röst kan vi vidga dessa ramar till att inkludera våra egna drömmar om framtiden. För hur ska vi annars komma framåt?
Kvaliteten finns alltså, men ännu inte kvantiteten. Pengarna finns, men ännu inte den rätta viljan. Bollen ligger främst hos LO-ledningen: hur länge till ska ni låta borgerligheten få spela mot öppet mål?
Samuel Edquist
Edvin S Frid