Ingens fel i Rödeby

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-09

DOKTOR GORMANDER om konsten att utreda sig själv

Man kommer inte förbi Rödeby.

Ni vet. Den där lilla byn i Blekinge. Där en pojke blev ihjälskjuten. Nu har man utrett ansvaret. Polisen var utan skuld, rapporteras det. Polisen har utrett sig själv och kommit fram till att varken polis eller åklagare har gjort något brottsligt misstag.

Så kan myndigheterna dra en lättnadens suck. Ja, många lättnadens suckar. För det var inte så länge sen socialförvaltningen i Karlskrona kom fram till ett liknande resultat. Den utredde sig själv och säger sig inte ha vetat något.

Ingenting. Nästan.

Ska Rödeby bli alla tragiska misstags summa? Kanske står vi rent av inför slutet på en social utopi.

Förr i tiden var folk rädda för socialen. Den kunde skrämma skiten ur vem som helst.

Nu kommer de och tar dig.

Det var det jag trodde. Man hade ju hört hur det kunde gå för bråkiga barn. Och på somrarna kunde man skickas till kollo om man bråkade. Det var rätt ruggigt. Pappa visste ju hur det var med det allmänna för han var uppvuxen på barnhem i Stockholm.

Man skulle passa sig jävligt noga.

Som barn kunde man inte veta när de tänkte slå till. Jag glömde ofta att lämna tillbaks låneböcker på bibblan. Kanske då.

Nu kommer de och tar dig. Ingen sa det men man kände ju.

Men så blev det en ny tid. Befrielsen var nära. Det var sjuttiotal och folkhemmet skulle byggas på nytt med socialkontoret nästan som en tomteverkstad. Råkade man illa ut kunde man vända sig till socialen med förtroende.

Jag trodde aldrig riktigt på det där. Det gällde att hålla sig undan. Jag sa det till mina barn. Det gällde att inte finnas med i nån pärm. Man vet ju aldrig.

Men socionomerna var progressiva. Sopis var själva hjärtat och motorn. De socionomer jag kände ville starta folkhemmet på nytt och för dem gällde det att liksom låtsas bort att socialen var en myndighet. De var nog de enda människorna i landet som försökte förtränga detta faktum.

Det slutade med en tvärnit.

Det gamla samhället och de gamla kommunerna hade skrotats. Över tvåhundratusen kommunpolitiker, nittiofem procent, var bortrationaliserade. Det skulle bli högre kompetens, sa man, och slog samman social-, barnavårds- och nykterhetsnämnder.

Nu skulle det bli stordrift i empati.

Socialkontoren byggdes om med vakter och kodlås. De blev små befästa enklaver och det var dags för det stora kriget. Maciej Zaremba anföll från höger i Dagens Nyheter med en total attack mot ett omhändertagande i Uppsala.

Sen kom Janne Josefsson, också han med en total attack. Men den här gången från vänster mot att man INTE hade gjort ett omhändertagande.

Journalistiken blev vinklar, reportagen politik och nästan inget gick att kolla för där satt socialsekreterarna i sina fästningar med tystnadsplikt. Om man lyckades få fram fakta i ett ärende visade det sig att artiklarna och tv-reportagen ofta var skruvade upp i fiction.

Men då har karavanen dragit vidare. Vilket drömläge för en professionellt indignerad reporter!

Och så nu Rödeby.

En psykad pappa går ut i natten, avrättar en pojke och skjuter mot gänget som förstört livet för hans familj.

Vi nåddes aldrig av några signaler att det inte stod rätt till, säger socialchefen i Karlskrona, Göran Bohman, enligt Svenska Dagbladet.

Nä, naturligtvis inte. Hur skulle ni kunna veta vad som händer i er kommun? En lyckad utredning. Ingens ansvar. Nej, det handlar inte om dumskallarnas sammansvärjning. Det är allvarligare än så.

Börja om.

Doktor Gormander