ÅSIKT

Naziterror – med stöd av staten

Ann Charlott Altstadt om de rasistiska morden som skakar Tyskland – och kopplingen mellan säkerhetspolis och extremhöger

Foto: AP
Beate Zschäpe, 42, är åtalad för delaktighet i tio mord, flera bankrån och två bombattentat som utfördes av den nazistiska terrorcellen NSU.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Tyskland pågår just nu en rättegång mot en 42-årig kvinna vid namn Beate Zschäpe. Tillsammans med Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt utgjorde hon terrorcellen NSU (Nazionalsozialistischer Untergrund) som bland annat utförde fjorton bankrån, mördade nio män med invandrarbakgrund, en poliskvinna och skadade tjugotvå i ett spikbombsattentat. 2011 överlämnade sig Zschäpe till polisen sedan de två Uwe under oklara omständigheter begått självmord efter ett bankrån.

I boken Nazisten som teg placerar författarna Christoph Andersson och Andreas Förster NSU i en nynazistisk kultur med ett kontaktnät spritt horisontellt över Europa med även svenska förgreningar. Slutet för terrorcellen innebar startskottet för en skandal som skakar Tyskland, då NSU även hade vertikala utsprång uppåt i samhället. Och mer än så; rakt in i tyska Säpo, in i den rättsstat vars uppgift just är att skydda oss från terrorism.

Författarna Andersson och Förster varken lyfter de omskakande avslöjandena som huvudtema eller djupdyker efter ledtrådar kring nazitrions personliga bevekelsegrunder. Men med deras detaljerade redogörelse får den lika parodierade och missförstådda som missbrukade devisen ”Det är samhällets fel” ett helt nytt, skrämmande innehåll.

Beate Zschäpe växte upp under trassliga hemförhållanden i staden Jena i DDR. Hon hängde med andra naziinspirerade ungdomar och blev ihop med den skötsamme Uwe Mundlos. När han byttes mot den mer utåtagerande Uwe Böhnhardt behöll trion ändå sin tajta vänskap. Jenagänget uppgår i Tino Brandts nätverk Heimatschutz, som trots sina endast 120 medlemmar hade massor av pengar och en mängd verksamheter, vilket bidrog till sammanhållning och aktivism.

Enligt Zschäpe skulle inget ha varit möjligt utan Brandt. Och det är hennes röst som bär berättelsen. Från bomb­attrapperna som 1998 tvingar trion under jord, de kallblodiga avrättningarna och så slutet när hon enligt de nu döda Uwes direktiv sätter eld på lägenheten för att utplåna bevis.

Jag antar att uppgifterna hämtats från de skriftliga vittnesmål som Zschäpe gett rätten efter att ha bytt advokater och brutit sin tystnad 2015. Men det är märkligt att författarna okommenterat lånar en uppenbar partsinlaga sitt sakliga tonfall och därmed höjer sin i övrigt låga spekulationsnivå.

Zschäpes budskap blir också bokens: Hon ville inte döda. Genom åren blev hon om och om igen omväxlande panikslagen, förfärad, handfallen, upprörd, rasande, ifrån sig, rädd, helt tom, vanmäktig, väldigt arg när hennes Uwes kom hem till lägenheten och hade mördat igen. Hon hotade med att gå till polis, varpå de inte hotade att döda henne, utan i stället dödade sig själva.

Endast Zschäpes kön kan ge denna version trovärdighet då den så öppet anspelar på stereotypisk kvinnoroll. Men vad talar egentligen mot att Zschäpe själv exempelvis är supernazisthjärnan bakom dåden och Uwes hennes lydiga hantlangare? Författarna tycks tro på hennes version, trots att deras ärende handlar om just lögnen.

För NSU:s historia handlar om ett samhällsbedrägeri som hotar den demokratiska staten på en magnitud skyhögt över vad terrorismen i sig har uppnått. Och härmed rämnar också alla våra invanda tolkningar av fenomenet nynazism.

Michael See var inte bara redaktör för den nazistiska tidskriften Solbaneret. Han har vittnat inför den tyska förbundsdagens specialkommitté om sitt andra uppdrag som informatör åt Författningsskyddet, tyska Säpo. I gengäld finansierade säkerhetspolisen Solbaneret, gick igenom och godkände varje nummer som sedan inspirerade och instruerade trions terrorcell.

Via See och ett trettiotal dubbelagenter pumpade tyska Säpo, på delstatsnivå, in ett okänt antal hundratusen euro i den nynazistiska rörelsen som tacksamt användes till resor, konserter, partaj, propagandamaterial, politiska aktiviteter och även som stöd till terrorcellen.

Men tyska Säpo vräkte ­inte endast pengar över Tino Brandt och hans Heimatschutz som möjliggjorde ­trions terror. De gav även Brandt beskydd. Först när det upphörde dömdes han till fängelse för grava pedofilbrott.
Tyska Säpos syfte sägs vara att trigga nazism för att kunna gripa nazister. Men hur ska vi då förstå att det aldrig skedde? När See lämnade adressen till terrorcellens lägenhet fick han veta av sin kontakt på Författningsskyddet, att nazisterna skulle lämnas i fred.

Författarna är kloka nog att i dagsläget avstå från teorier om varför delar av tyska Säpo skapade och byggde upp tysk nynazism, men jag kan inte låta bli att ta frågan fler steg ner i avgrunden genom att lyfta den till historisk nivå.

Det är ingen hemlighet att forna nazister i decennier innehade maktpositioner i det västtyska samhället, vilket exempelvis motiverade Röda armé-fraktionens vänsterterrorism på 70-talet. Den mördade Hans Martin Schleyer var ju inte bara ordförande för den tyska arbetsgivarföreningen, utan också före detta SS-officer.

Enligt en oberoende kommission och andra utredningar har landet haft tjugofem ministrar, en president och en kansler med förflutet i nazistpartiet. Mellan 1949 och 1973 var som mest 76 procent av tjänstemännen på det västtyska justitiedepartementet forna medlemmar och de skyddade varandra från avslöjanden. En stor del av landets ledande domare och jurister var exnazister. På inrikesdepartementet hade över hälften av tjänstemännen fram till 70-talet ett förflutet i partiet.

I Spiegel hävdar historikern Michael Wildt att också polis- och underrättelsetjänsten efter kriget till största delen bemannades av personer som innehaft poster i de gamla nazistiska organisationerna. Och Tyskland har på EU-nivå bett om forskningsassistans för att undersöka Författningsskyddets gamla akter, som upptar hela 500 meter lagringsutrymme.

Vi vet att Allen Dulles och CIA rekryterade cirka tusen nazister och krigsförbrytare till den amerikanska underrättelsetjänsten, vilket talar för att omfattningen var betydande även inom Västtyskland.

Den antikommunistiska ideologin, som nazismen och USA delar, berättigade att nazister av geopolitiska skäl fick strategiskt viktiga positioner i Västtyskland. Reinhard Gehlen var exempelvis först general under tredje riket, sedan USA-rekryterad ledare för en antikommunistisk spionorganisation innan han kröner sin karriär som chef för västtyska underrättelsetjänsten 1956–1968.

Det finns alltså tre förklaringar till varför delar av det tyska Författningsskyddet i realiteten skapade en aktiv nynazistisk rörelse med en mordisk terrorcell: Obegripligt klanteri, havererad strategi eller den mest förbjudna av tankar – ideologiska sympatier. Jag ser det inte som alltför otroligt att delar av den tyska statens deep state av historisk tradition i ett visst läge vill befrämja nynazism och/eller använda sådana grupper för andra syften.

Ni som nu tänker att alternativ tre betyder att jag tar på mig foliehatten, betänk också att ordet konspirationsteori inte betyder mer än att de med makt och inflytande samarbetar för att tillgodose intressen bortom demokratins insyn och kontroll.

Och varför skulle de mäktiga och inflytelserika ens tänka sig att avstå? När Christoph Andersson och Andreas Förster inte ger några egna förklaringar, lämnar de öppet åt oss att fundera själva.

FAKTA

Samhälle

Nazisten som teg – drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och i Sverige
Christoph Andersson och Andreas Förster
Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM