Som vi har det
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-07-09
<2fy /> Fan vad det ser ut i Sverige! Fast så där ser det väl förstås inte ut i verkligheten. Eller gör det?
I
Lars Tunbjörks
bilder av parkeringsplatser och köpcenter finns en tomhet som är provocerande. Övergivna kundvagnar, idiotblå himmel, tröstlöst kringdrivande moln.
För någon hundradels sekund såg Sverige förstås ut just så där, ungefär som när man själv fångats på bild med munnen full av kokosboll, ögonen röda av blixten. Man är inte alltid till sin fördel.
Lena Johanssons
Sverige är ett annat, liksom överdraget med en försonande och ålderdomligt gräddgul hinna. Johansson kryper nära inpå med sin hembyggda hålkamera och allt får vara med, allt kan omfattas, en geting, en ko, här finns slutartid och närvaro så att det räcker för ett helt liv. Man skulle gärna vara med därinne.
”Fotograferna i den här boken är sannerligen inte inbäddade”
, skriver kultursidans
Anders Paulrud
, med en hänvisning till uttrycket
”inbäddade journalister”
. Detta i förordet till
Da capo – Sverige i tiden 1997–2007
, med fotografier av Tunbjörk och Johansson, liksom av ytterligare drygt 40 fotografer. Gemensamt för bilderna är att de alla publicerats som reportagefoton i facktidningen
Dagens Arbete
, och att de alla vill oss något, ställer frågor eller påstår saker. Om oss själva, om Sverige. En sorts fotografi som man tyvärr inte ser så ofta nu för tiden, åtminstone inte i dagstidningarna som enligt Paulrud
”i stort sett skiter i att ge det dokumentära, reportagebaserade fotografiet något större utrymme”
.
<2fy /> Visst har också dokumentärfotot sina standardfraser, ett soppkök på Sergels torg blir ännu mer soppkökigt om det skildras i grynigt svartvitt. Korrugerad plåt tycks vara ett kärt motiv, liksom norrlänningar och Ronald McDonald. Da capos Sverigeskildring går väl inte helt fri från denna sorts upphöjda klyschighet, men erbjuder ändå mycket att vila ögonen på och tanken i, mycket att älska eller uppröras över.
Mikkel Örstedholms
Möblerade rum
med invånare i hemmiljö, för att ta ett exempel, är fantastiska och man skulle önska att han tog sig an alla nio miljoner, eller hur många vi nu är.
Foto
Petter Lindgren