Handelsbankens kanal – medias Saudiarabien

Vad har Anna Hedenmo och Aleksandar Mitrović gemensamt? Vi har listan!

En stark trupp.

EM har bara gjort mig arg, ledsen och gammal. Trista matcher, oklart upplägg och såklart VAR som gör sitt bästa för att ta död på den sista gnuttan känsla som finns kvar i maskineriet som desperat vill ge sken av att vara på riktigt. Även matcher som på pappret är spännande har lämnat mig tom och håglös, och framför teven säger jag till min fru att nu räcker det, jag ska sluta ägna min tid åt detta, och hon vet likaväl som jag att det inte stämmer.

Jag har tagit ett enda bra beslut under EM: att börja följa Glenn Strömberg på Instagram. Han och kommentatorn Chris Härenstam bilar runt i Tyskland med X antal stockar lössnus och ett okuvligt gott humör, spelar AC/DC och ”Sweet Caroline” i stereon och är bara så otroligt gulliga tillsammans. En bromance som aldrig verkar falna, som ”The Trip” utan den goda maten – bara två åldrande män som inte vet hur man håller mobilkameran för att filma snyggt eller ens med begriplig kontext. Tack för det. Någon form av genuinitet finns kvar.

 

Annars symboliseras EM bäst av matchen mellan Portugal och Slovenien, och framförallt lipsillen tillika ärkeråttan Cristiano Ronaldo. Som bölar innan matchen ens är slut eftersom han missat en straff, och parallellt springer runt i Saudiarabien och tjänar ett visst antal miljoner dollar i minuten eller vad det nu är, ingen orkar väl räkna längre, förutom Ronaldo själv antar jag. Tårarna innehåller alla attribut till riktiga känslor, men inget känns.

Ett av alla tecken på fotbollens utarmning är att Saudiarabien inte längre är en liga man bara går till för att varva ner när man närmar sig fyrtio. Nuförtiden springer högkvalitativa spelare i sin prime runt där borta i sportens periferi. Många av dem deltar i sommarens EM, och blir därmed ett kärt återseende.

 

Ett liknande spelartapp har nyligen drabbat mediebranschen. Flera profiler har adderat Handelsbankens ekonomikanal EFN till sitt cv. Etablerade medier ser sig plötsligt utmanas av denna kaxiga uppstickare, som erbjuder poddar, teveprogram och spartips.

Vilka är profilerna som anslutit sig sig till Handelsbankens storsatsning? Och vad har de gemensamt med spelare i den saudiska ligan?

  • Fredrik Strage – Allan Saint-Maximin (Frankrike & Al-Ahli)

Karismatiska dribblers som alltid är underhållande att följa. Maximin växte upp med att spela gatufotboll på gatorna utanför Paris – en skolning som ofta ligger till grund för publikfavoriter, och som inte helt osökt för tankarna till Strages outsinliga vurm för fanzines och popkultur. Som barn idoliserade han Karate Kid och manga, vilket sägs ligga bakom hans karaktäristiska bandana. Maximin, alltså. Relevansen i deras slutprodukter kan variera.

  • Agri Ismaïl – N’Golo Kanté (Frankrike & Al-Ittihad)

Kanté är allmänt känd som den snällaste personen inom elitfotbollen, till den gräns att det börjar mytologiseras. Ödmjuk, lågmäld och intelligent. När många av spelarna som deltog i ett av fotbollens största mirakel (Leicesters premier league-titel 2015/16) blev divor och playboys, valde Kanté att köra vidare i sin Mini Cooper. Vilket leder oss till Agri Ismaïl – vars debutroman ”Hyper” hyllades, men inte nog med det. Han har dessutom jobbat inom den absoluta näringslivstoppen i Dubai, utan att det verkar ha påverkat egot över huvud taget. Den stora frågan gäller dem båda: Är ni inte överkvalificerade för ligorna ni spelar i?

  • Niklas Ekdal – Sergej Milinković-Savić (Serbien & Al Hilal)

Det hade varit mer passande om Ekdal också hade en lustig mustasch, men det har han inte. Och förvisso har bägge en ganska auktoritär spelstil, men den självklara kopplingen har med familj att göra. Sergejs lika imponerande bror (ur skägg-perspektiv) är målvakt för deras Serbien, landet som envisas med att vara en besvikelse i varje mästerskap. Desto större framgång för Ekdal-klanen, där kusinen Lennart är en nestor inom journalistiken. Ett stort minus för fotbollskopplingen till Hjalmar och Albin, som vägrar sluta förknippas med den motbjudande förening som kallas Djurgårdens IF.

  • Leo Lagercrantz – Karim Benzema (Frankrike & Al-Ittihad)

Två konfrontativa giganter drabbar samman. Även om Lagercrantz främst förknippas med sitt yrke som journalist är han osedvanligt mångsidig. I egenskap av violinist medverkade han till exempel i ”Spelman på taket”, 1997. Piggt! Benzema har även han gjort en vana av att marknadsföra sig själv långt utanför fotbollsplanen, bland annat genom sin stundtals kontroversiella Youtube-kanal. Där Benzema länge formade en ikonisk trio med Bale och Ronaldo har Lagercrantz haft P.M. Nilsson vid sin sida, exempelvis vid skapandet av debattsajten Newsmill.

  • Anna Hedenmo – Aleksandar Mitrović (Serbien & Al Hilal)

Två hårda spelare som man hyser en instinktiv respekt, alternativt rädsla, för. Mitrović har varit öppen med att laget i hans hjärta, ända sedan barndomen, är Newcastle. Gulligt, men också en aning problematiskt eftersom han i evigheter spelade fotboll i Fulham, alltså en direkt motståndare till sitt favoritlag. Få personer är så förknippade med SVT som Hedenmo, som lämnar efter mer än trettio år – kommer inte alltid hjärtat stanna kvar kring Gärdet?

  • Hugo Lavett – Aymeric Laporte (Spanien & Al-Nassr)

Särskilt mycket insmickrande om människan Laporte hittar jag inte. Mittbacken har kritiserat kvalitén på den saudiska ligan och gnällt på bilköerna i Riyadh. Inte heller är han särskilt intresserad av sporten. Han tittar inte på fotboll såvida han inte själv spelar, vilket han i och för sig gör med den äran. Desto mer positivt finns att hämta om den prisvinnande radio- och poddproducenten Lavett – men de verkar dela en anspråkslöshet i sitt arbete. Det sker med hårt arbete utan krav på själva äran. När Lavett ett tag slutade göra dokumentärer så var det för att han helt enkelt inte orkade längre. Ibland vill man bara ha fasta tider och en stationär arbetsplats.

  • Katrine Kielos – Marcelo Brozović (Kroatien & Al-Nassr)

Kielos har inte en tatuering av en bomb på halsen, vilket Brozović alltså har. De delar definitivt ett intresse för pengar, men verkar trots allt vara rätt genuint goda människor. Vilket kanske är mer förvånande när det gäller innermittfältaren som, fördomsfullt såklart, ger ett något mer skräckinjagande intryck. Låt inte skenet bedra – han donerat böcker till skolor och betalat en höftoperation åt en total främling. Utan att ens själv vilja ha cred för det, enligt ett rykte som oförklarligt fått fäste.

  • Magnus Alselind – Yannick Carrasco (Belgien & Al-Shabab)

Två trotjänare, om man är lite välvillig. Carrasco spelade i Atletico Madrid i sex år, vilket inom fotbollen nästan är jämförbart med Alselinds 17 år som redaktionschef på Expressen. Två mångsidiga pjäser som kan vara effektiva både i offensiven och försvaret. En viss teflonaktighet går också att skönja – Carrasco var öppen med att han flyttat till Saudiarabien för pengarna, men passade på att inflika att han inte sett minsta tecken på exploaterad arbetskraft eller något sådant trist. Med en liknande dåres envishet viftar Alselind bort att det någonsin skulle existerat konflikter på Expressen.

 

Fotnot: Aftonbladets Åsa Linderborg är bänkad på grund av jäv.

Följ ämnen
Fotbolls-EM

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.