DÖDENS TYSTNAD

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-12

Här pågår en tragedi. Vem bryr sig? ANDREAS MALM skriver från Libanon om ett storpolitiskt spel – och flyktingarna som offras

Rader av stridsvagnar vid lägrets utkanter. Rytmiskt beskjuter de Nahr al-Bared, till nyligen hem för 40?000 människor, nu en samling svartbrända huskroppar som fått sina väggar avslitna och vikt sig i vridna positioner. Ännu en pust av mörk rök: andedräkten från ett döende läger.

Någonstans därinne gömmer sig fortfarande hundratals levande människor.

Ingen har släppts in i Nahr al-Bared på 14 dagar. Inga ambulanser från Röda Korset, ingen mat. Armén genskjuter varje journalist som försöker slinka emellan posteringarna.

Utanför träffade jag den unga sjuksköterskan Milad, som var sist att överge lägrets klinik och ta sig ut.

”När någon dog lade vi ut liket på gatan, för att den libanesiska armén skulle låta en ambulans komma in och hämta upp det. Katter och råttor åt på kropparna. De sista veckorna gick vi runt i lägret och letade efter döda. Vi kände lukten av lik, men kunde inte hitta alla.”

De kvarvarande civila som kan nås med telefon, där de hukar under de fallande husen med sinande förråd av linser, bönor och grumligt vatten, vittnar om samma stank från lik och kadaver. Ändå vägrar de att ge sig av.

”Min farbror är född i Palestina. Vi försökte bära ut honom på den fjärde dagen, men han vägrade att lämna Nahr al-Bared och bli flykting igen”, berättar Muhammed.

Efter de första dagarnas strider har också den libanesiska armén officiellt betraktat samtliga kvarvarande som kombattanter, alla invånare av manskön som tagit sig ut har gripits; tortyren har varit systematisk.

Bulldozrar förbereds nu för att rulla in.

För nästan exakt fem år sedan utspelade sig snarlika händelser inte många mil härifrån, på norra Västbanken, i Jenin. Förstörelsen av stadens flyktingläger hängde som mörk rök över världsmedierna i månader. FN sjösatte en bekymrad utredning, utrikesministrar fördömde övervåldet, demonstrationer kokade över av indignation – inte minst i arabvärlden.

Denna gång: tystnad.

Då, i april 2002, var det staten Israel som pulvriserade ett palestinskt flyktingläger utan att göra skillnad på stridande och civila. I dag begås samma brott av den libanesiska armén. Också Nahr al-Bared är ett ruinlandskap, med tre fjärdedelar av lägret förstört och – så här långt – omkring 40 bekräftade civila dödsoffer.

Den stora skillnaden är motståndet. I Jenin växte det direkt ur husgrunderna; milisen höll ihop lägret som var omöjligt att knäcka i nära två veckors tid, till och med för världens fjärde starkaste armé. I Nahr al-Bared kommer motståndet utifrån. Ur ingenstans dök saudiska, syriska, libanesiska sunnifundamentalister upp i lägret sensommaren 2006. De kallade sig ”Fateh al-Islam”, slog sig ner i övergivna lägenheter med avancerade vapen, gott om pengar och långa skägg, höll sig för sig själva och tränade gerillakrigföring. De förvånade invånarna kunde bara maktlöst se på. När sedan Fateh al-Islam och den libanesiska armén började skjuta på varandra var det inte flyktingarnas strid, utan en strid som – bokstavligen – fördes över deras huvuden: ett storpolitiskt spel med deras läger som bräde.

Varifrån kom Fateh al-Islam? Redan i mars 2007 avslöjade The New Yorkers Seymour Hersh – världens främsta grävande journalist – organisationens verkliga ursprung. Det kalla kriget med Iran har fått Bushadministrationen att lägga om väsentliga delar av sin Mellanösternstrategi. Den främsta spelplanen har hittills varit just Libanon, där den islamiska republikens allianspartner Hizbollah förra sommaren förödmjukade den instormande staten Israel: ett väldigt bakslag för USA, och ett lika stort framsteg för Iran.

Sedan dess har USA trappat upp sina operationer på den libanesiska arenan. Stödet till den västvänliga regeringen i dess kraftmätning med den Hizbollah-ledda oppositionen har intensifierats, men dessutom – och detta var det stora avslöjandet i Hershs artikel – har Vita huset och dess libanesiska vänner satsat på att finna och utrusta blodsfiender till Hizbollah. Vilken kraft i Mellanöstern är i dag bäst på att slakta shiamuslimer? Ingen annan än de sunnifundamentalistiska, talibanlika, al-Qaida-allierade grupper som härjar i Irak och som, sensommaren 2006, plötsligt infann sig i Nahr al-Bared.

Fateh al-Islam bildades som ett konglomerat av jihadistiska veteraner från Mellanösterns olika krigshärdar. ”Tjugofyra timmar senare erbjöds de vapen och pengar av folk som sade sig representera den libanesiska regeringen, med uppdraget att ta sig an Hizbollah”, citerade Hersh en brittisk underrättelsekälla. Utplaceringen av Fateh al-Islam i Nahr al-Bared – en utmärkt bas, avskild och isolerad – ingick i USA:s strategi för att upprätta lokala motvikter till axeln Iran-Hizbollah. CIA-pengar har sedan

förra sommaren flödat in i Libanon, eller med en amerikansk underrättelsekällas ord till Hersh: ”Vi sprider ut pengarna så mycket vi kan. Problemet är att de alltid hamnar i fler fickor än man skulle vilja. Vi håller på att finansieria en massa onda killar, och de oavsiktliga konsekvenserna kan bli mycket allvarliga.”

Detta är vad som nu har hänt: liksom när USA en gång finansierade talibanerna i Afghanistan har monstret rest sig mot sin egen skapare. Två månader efter Hershs avslöjande om den oheliga alliansen mellan USA och sunnifundamentalisterna i Nahr al-Bared skar sig förhållandet. De aktörer nära den libanesiska regeringen som kanaliserat in pengarna till Fateh al-Islam inställde i slutet av maj sina betalningar. Fateh al-Islam reagerade med att råna en bank i Tripoli. Armén svarade med att angripa en lägenhet i staden där ett dussintal rånare gömde sig och dödade samtliga, varpå Fateh al-Islam i sin tur övermannade arméns posteringar utanför Nahr al-Bared, dödade 27 soldater – varav fem halshöggs – och utropade det heliga kriget mot västvärlden. Därmed var slakten i gång: inte på Hizbollah, men på vanliga palestinier.

Sedan den 20 maj har den libanesiska arméns bomber fallit över Nahr al-Bared dag som natt, över moskéer och skolor, över matkonvojer och flyende, i och runt lägret. Inget av de civila dödsoffren har kunnat härledas till Fateh al-Islam. De är i stället offer för en imperialistisk strategi som snedtänt.

Några kilometer från Nahr al-Bared ligger Tripolis andra läger, Beddawi. Under trassliga, toviga nät av elkablar vimlar gränderna av de flyktingar som flytt sitt flyktingläger: sedan en och en halv månad vandrar de runt i en zombielik samling av åldringar som lämnat alla minnen bakom sig, av ungdomar som inte har något att göra, av mopeder som far runt mellan marknadsstånd utan destination.

Här trängs nära 40?000 människor i ett läger som tidigare hyste 20?000, i skolrum där barnfamiljerna lever med uppspända plastskynken mellan sig, i lägenheter där en värdfamilj nu inhyser fyra gästfamiljer, i garage. Nahr al-Bareds flyktingar har förlorat sina hem än en gång. De lever nu i exil i den exil de befunnit sig i sedan fördrivningen från Palestina 1948.

Förra fredagen fick några av dem nog.

300 människor tågade i riktning mot Nahr al-Bared med kravet om att få återvända – inte till sitt hemland, men väl till sitt läger. Tjugo meter från den libanesiska arméns första vägspärr stannade de. En grupp kvinnor satte sig längst fram. Plötsligt sänkte de propert uniformerade soldaterna sina maskingevär mot de stillasittande och sköt rakt in bland människorna som flydde in i intilliggande affärer – där deras libanesiska grannar tog emot dem med flaskor, påkar, knivar. En av de svårast skadskjutna omringades av en mobb som drev in ett kebabspett i hans kropp. Det blev hans död. Muhammed, som inte bara har sin farbror utan också två bröder kvar i Nahr al-Bared, filmade alltihop tills åtta män tog ifrån honom hans kamera, krossade den och skar sönder hans arm. 35 människor går nu omkring med kryckor och bandage, mellan affischerna på demonstrationens två martyrer.

Libanon sluter upp bakom det urskillningslösa kriget mot Nahr al-Bared. Fateh al-Islam har, som så många andra islamistgerillor, förnedrat armén med sitt obrutna motstånd. Det är palestinierna som – i en för Libanon klassisk rasistisk diskurs – hålls ansvariga för jihadisternas gärningar, utan någon hänsyn till det spel som de aldrig tillfrågats om att delta i. Höger som vänster, druser som sunniter och maroniter har kastat sig ut i en nationalistisk yra. Regeringens storvulna ord om ”broderskap” och ”solidaritet” med det palestinska folket är inte mycket värda.

Och omvärldens tystnad är anmärkningsvärd. Inga demonstrationer. Inga kritiska utrikesministrar, inga krav om utredning av den libanesiska arméns kollektiva bestraffning av civila. Vad Israel gjorde inför världens blixtrande blickar kan Libanon fortsätta med – långt in på en andra månad – utan att några andra än de närmast berörda ser på.

Under tiden i Beddawi fortsätter dubbelflyktingarna att organisera sig för att återvända till Nahr al-Bared. Varför? Amer, en ung aktivist, förklarar:

”Ni måste förstå vad Nahr al-Bared betyder för oss, nämligen: Palestina. Vår enda länk till Palestina, som håller oss i kontakt med landet och som en dag ska leda oss tillbaka dit, är vårt läger. Om vi inte har det, om vi skingras för vinden finns det inte längre något som binder oss till vårt hemland.”

I antologin Nakba-Palestine, 1948, and the claims of memory, utgiven av Columbia University Press två månader innan Nahr al-Bared belägrades, framhåller Lena Jayyusi att det som utmärker den palestinska tragedin inte främst är att palestinierna är världens största flyktinggrupp, eller att de avstängts från sitt hemland i 59 år samtidigt som Israel rekryterat miljoner judar att flytta dit, utan att den ursprungliga utdrivningen iscensätts om och om igen, i en ”kumulativ upprepning över tid”.

Denna gång är det den libanesiska armén som står för förbrytelsen, i en ögonlös kamp mot ett monster skapat av väst.

Andreas Malm (kultur@aftonbladet.se)

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.